Vad är det med genomströmningen i ingenjörsutbildningarna?

Den frågan ställer jag mig återigen, efter att ha konstaterat att det fortfarande är ungefär hälften av studenterna på civil- och högskoleingenjörsutbildningarna tar examen på sitt program. Allt enligt färska uppgifter från UKÄ/SCB.

Räknat på det senaste året för vilket uppgifter finns för respektive utbildning, var de examinerade något fler på utbildningar till civilingenjör (52 procent) än på dem till högskoleingenjör (45 procent). Andelen var klart högre för kvinnor (61 procent på civil- och 55 procent på högskoleingenjörsutbildningarna) än för män (48 respektive 41 procent). I genomsnitt valde 13 procent av civilingenjörsstudenterna och 6 procent av högskoleingenjörsstudenterna att istället läsa mot och ta ut någon annan examen (återigen något fler kvinnor än män).

Men tänk om frågan i rubriken inte är den rätta att ställa? Inte den enda? OK, häng med:

Vad är det med studenterna?
  • Har de inte tillräckligt goda förkunskaper? Har de inte tillräcklig kapacitet? Inte tillräcklig uthållighet?
  • Upplevs civilingenjörsutbildningen vara för lång, när den nu är 5 år efter att tidigare ha varit 4½ år och innan dess 4 år?
  • Är studiemedlen för låga? Boendet för dyrt? Jobbar de för mycket vid sidan av?
  • Förstod de inte vad de gav sig in på? Svarade inte utbildningarnas verklighet mot marknadsföringen av dem? Var det inte tillräckligt roligt att läsa till ingenjör.
Vad är det med ingenjörsutbildningarna?
  • Är de för svåra? Är de av något skäl obegripliga, för hälften av studenterna? Hänger de inte med i utvecklingen av vare sig undervisningsmetoder eller innehåll?
  • Är lärarna inte bra nog? Är det för lite undervisning och för få praktisk-laborativa inslag? Är utbildningarna inte tillräckligt förankrade i verkligheten, i yrkeslivet?
  • Tas det in alldeles för många studenter med klena studiemeriter? Har lärosätena vant sig – både praktiskt och ekonomiskt – vid att hälften hoppar av?
  • Har programutbildningar börjat spela ut sin roll – i Sverige? Fungerar de för många studenter snarare som ett smörgåsbord, från vilket de plockar på sig det de vill ha, utan att bry sig om den större kostcirkeln?
Vad är det med politikerna?
  • Satsar de för lite per ingenjörsstudent, i reda pengar?
  • Bryr de sig inte om huruvida studenterna tar examen eller inte? Är det helt enkelt mer tacksamt, politiskt sett, att istället ”satsa på en ökning av antalet platser”?
  • Men om det inte är viktigt att genomföra hela utbildningen (”de får jobb ändå, de är ’funktionella’ ingenjörer), hur kan de då tycka att det är så angeläget att granska att utbildningarna till punkt och pricka uppfyller alla krav i examensordningen?
  • Eller tycker de att det vore det orättvist att inte ge fler chansen att försöka bli ingenjörer än som bevisligen lyckas bli det? Menar de att kostnaden för utbildningsplatser som aldrig leder till examen därför är värd att betala?
Vad är det med företagen?
  • Är företagen säkra på att män klarar sig utmärkt utan examen, men osäkrare på om kvinnor gör det? Så att de förra oftare nöjer sig utan examen, medan de senare känner kravet att ha en?
  • Behöver företagen egentligen bara en mindre del av de högskoleutbildade ingenjörernas kunskaper? Skulle de vara lika glada om fler gick en kortare utbildning? En helt annan?
  • Har det traditionella signalvärdet av en ingenjörsexamen (i vad som skulle vara en logisk kullerbytta) kommit att utsträcka sig till att omfatta även de som kanske kunde ha blivit ingenjörer?
  • Är det den höga efterfrågan som sliter studenterna från skolbänken? Men vad, exakt, är det i så fall efterfrågan på, om det visar sig att en fullständig utbildning egentligen inte behövs?
  • Och om efterfrågan är så stor, hur kan det vara svårare för utrikes födda att hitta ett jobb, när de i bagaget faktiskt har en ingenjörsexamen – som regel dessutom yrkeserfarenhet, än det är för inrikes födda som varken har det ena eller det andra? Varför reser internationella ingenjörsstudenter hem igen, trots att de av allt att döma gärna skulle ta ett jobb i Sverige?
  • Och om efterfrågan är så stor, varför sticker inte lönerna iväg?
Vad är det med kvinnorna och männen?
  • Är män generellt sett svagare studenter än kvinnor? Har de i snitt sämre studiemeriter från gymnasiet? Har kvinnor i allmänhet övervägt sitt val mycket noga, medan fler män i själva verket bara tror att de har valt rätt?
  • Är den enda rimliga vägen att få en bättre balans mellan kvinnor och män alltså att minska antalet män, inte att öka antalet kvinnor?
  • Har männen kanske valt svårare ingenjörsinriktningar? Eller har de valt inriktningar där efterfrågan är större, vilket i sin tur gör det lättare att gå in i ett ingenjörsjobb utan examen i handen?
  • Men om så många företag nu ändå inte bryr sig, är männen tvärtom smartare som hoppar av och börjar tjäna pengar, snarare än att dra på sig ännu mer studieskulder?
  • Har i själva verket både män och kvinnor utan examen mindre kvalificerade jobb, som egentligen inte kräver en full utbildning? Jobb som över huvud taget inte kräver en ingenjörsutbildning?
  • Tänker sig en större andel kvinnor att de vill gå vidare till forskarutbildning, för vilket både examen och goda betyg blir viktigare?
”Vad är det med honom?”

Det är åtminstone vad jag skulle fråga mig i ditt ställe. Ja, vad ska jag säga. Nog tål det att tänkas på.

En sak till bara. Kan det helt enkelt vara så att examinationen inte är högre för att de tekniska högskolorna fortfarande gör sitt jobb: att utbilda bra ingenjörer. Då gör vi förmodligen klokast i att räkna med att det kommer att examineras ungefär 6200 högskoleutbildade ingenjörer om året, plus/minus 1000. För så har det sett ut de senaste 20 åren, alla kampanjer till trots.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Kommentarer ( 2 )
  1. Henrik
    2019-07-02 at 21:10

    Hej Olle,

    Många och intressanta frågor!

    Jag har några ytterligare relaterade frågor:

    * Längre tillbaka i tiden examinerade betydligt färre civilingenjörer än nu. Enligt SCB så examinerades det exempelvis endast 1543 civilingenjörer läsåret 1977/1978, jämfört med 4082 civilingenjörer läsåret 2017/2018. Däremot har jag inte hittat statistik för antal antagna dessa läsår. Går det att se om andelen som tog examen var högre förr (1977/78), då färre civilingenjörer examinerades totalt?

    * Av de civil- och högskoleingenjörer som antas till utbildningen men inte tar ut examen, finns det någon uppskattning på ungefär hur stor andel av dessa som ändå tar arbeten som ”ingenjörer” och därmed delar arbetsmarknad med ingenjörerna?

    * Det finns numera en hel del högskoleutbildningar som inte formellt är civil- eller högskoleingenjörsutbildningar, men där utbildningarna ändå liknar ingenjörsutbildningarna. Det gäller exempelvis systemvetare, diverse datorutbildningar, naturvetare, osv. Dessa delar ofta arbetsmarknad med civil- och högskoleingenjörer. Så finns det någon statistik för antal antagna och examinerade inom denna kategori, så man kan se om andelen som tar examen skiljer sig jämfört med den för civil- och högskoleingenjörer?

    Hoppas du kan besvara frågorna ovan?

    Vänliga hälsningar,
    Henrik

  2. Ingenjörsbloggen
    Ingenjörsbloggen
    2019-07-03 at 10:12

    Hej Henrik!
    1) Inte utan vidare (kräver förmodligen grävning i fysiskt material), men man kan notera att civilingenjörsutbildningen förlängdes i slutet av 80-talet från 4 till 4½ år för att genomströmningen redan då ansågs vara för låg (någonstans kring eller strax över 60 procent, men de räknade lite annorlunda)
    2) SCBs rapport Ingenjörerna (2013) – den har jag berört i andra inlägg
    3) Ser något bättre ut för master, ungefär lika för magister, sämre för kandidat och högskoleexamen (uppgifter ur SCBs rapport 2017).

    Somriga hälsningar
    Olle

Lämna ett svar