Stressade Talanger

Vid ett besök på en gymnasieskola i ett Teknikcollegeärende träffade vi lärare, rektorer, företagsrepresentanter och – alltid det jag uppskattar mest – elever, den här gången på det naturvetenskapliga programmet.

De sitter där som ljus, ungdomarna, när jag plötsligt inser att de flackar bekymrat med ögonen. Så jag frågar: Är ni stressade? De nickar. Jag tar i lite, på känsla: Är ni oroliga över att ni inte ska hitta ett jobb? Minsann, de nickar igen.

Det här är elever som borde vara de sista att oroa sig, tänker jag. Det riktigt skiner om dem och själv är jag därför inte alls orolig för deras framtid. Det skulle ni inte heller ha varit, tro mig. Drabbad av samvetskval frågade jag mig: Vad gör vi med ungdomarna egentligen?

Ja, kanske har just de här eleverna hört:

– att man för att duga måste visa att man är en ”talang” – denna lika tomma som hjärtlösa HR-floskel som ungdomarna tar på långt större allvar än de medelmåttor som har myntat den,

– att de för att räknas dit måste komma in på en ”spetsutbildning”,

– att de därför måste ha inte bara bra, utan löjligt bra betyg; i allt,

– att de direkt efter studierna, hur orimligt det än är, måste kunna visa upp ett fett CV för att övertyga omvärlden om att de nog har den där hett eftertraktade erfarenheten också,

– att de ska vara flexibla, innovativa, kreativa och entreprenörsmässiga,

– att de ska besitta allsköns personliga egenskaper långt innan de vet själva vilka de är,

– att de lär får nöja sig med ett gig istället för en fast anställning,

– att det egentligen inte ens är meningen att de ska vilja ha en fast anställning, inte om de ska vara så där moderna som andra tutar i dem att de är.

Sett i det perspektivet måste jag säga att det mest överraskande är att de inte grät. Det skulle jag ha gjort. Nej, istället lastar de sig själva, biter ihop eller mår riktigt dåligt. Inte alla, naturligtvis. De jag träffade såg ut att vara både pigga och krya. Men oroliga, det var de.

Om det ändå stannade där. Men icke. För de får ju faktiskt också höra:

– att hälften att de jobb som finns idag kommer att vara borta om några år,

– att de jobb som kommer att vara aktuella när de går ut skolan inte finns än, och ingen vet vilka det blir,

– att de därför kan ha en hur fin utbildning som helst, de måste räkna med att lära om och lära om flera gånger under livet för att visa att de duger till någon sysselsättning alls,

– att förändringarna i samhället hela tiden går fortare och fortare,

– att själva kunskapen som de kämpar för att skaffa sig växer till i exponentiell takt och (som om inte det räckte),

– att värdet av den kunskap de mödosamt tillägnar sig även det urholkas i exponentiell takt.

Faktum är att jag är förvånad över att de inte bara sätter sig ned och väntar på att skolan ska ta slut. Om de lägger ihop två och två har de ju ett alldeles fantastiskt svar på elevens eviga fråga: varför ska jag lära mig det här? Nämligen:

”Det är ju ingen idé att jag lär mig någonting. Det kommer ändå att vara överspelat när jag gått ut skolan”.

Ändå känns det så uppenbart att de då skulle ha fel. Och det har inget att göra med att jag inte vet vad de skulle göra istället under sina skolår – för det är knappast aktuellt att handplocka potatis, utfordra kycklingarna, ta hyra som skeppspojke eller anställning som piga.

Nej, jag gissar att vi skulle vara överens om att de har fel eftersom skolan ger både kunskaper, insikter och en förmåga att fortsätta att lära sig nya saker som är och förblir värdefulla. Vi kanske till och med skulle sträcka oss till att medge: Vänta nu, så fort går det faktiskt inte.

Till de oroliga gymnasieeleverna skulle jag avslutningsvis vilja säga tre saker:

1) Det ordnar sig.
2) Det är klart att man får lov att jobba för att bli bra på något, men det visste ni redan.
3) Ni kan inte ana hur mycket bättre förberedda ni är för framtiden än de tanter och farbröder som spånat fram alla dessa absurda krav och förväntningar.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar