Hur ska vi möta behoven av teknisk kompetens?

Det diskuteras oupphörligen hur Sverige ska kunna möta de framtida behoven av ingenjörsarbetskraft. Hur ska vi kunna utbilda alla dem som ska utveckla och behärska den nya tekniken? får jag höra. Hur ska vi få till stånd den tillväxt som nu begränsas av att så många väljer fel utbildning? heter det.

Ja, hur? Det lär inte räcka med ett blogginlägg för att reda ut det, men låt oss åtminstone känna lite på problemet.

Vem har utvecklat den nya tekniken hittills?

En sak kan vi säga med säkerhet om dem som legat först i utvecklingen av den nya teknik för vilken det nu sägs behövas examinerade med helt nya kunskaper: den utbildningen hade de definitivt inte när de utvecklade den. Låt oss ta det en gång till: De som är först med att utveckla den nya tekniken har inte och kan inte själva gått en utbildning i den tekniken.

Hur är det då möjligt? Den enda rimliga förklaringen är att ingenjörsutbildningar är och förmodligen alltid har varit sådana att de inom sig bär fröet till forskning kring och utveckling av ny teknik.

Hur stort är kompetensbehovet?

För stora delar av det näringsliv där ingenjörer verkar finns praktiskt taget ingen gräns för hur mycket det kan utvecklas. Taket för hur många ingenjörer som skulle gå att sysselsätta i Sverige är därmed mycket avlägset. Tak kan det finnas för t ex tandläkare, eftersom de är så nära kopplade till befolkningens storlek. Ännu tydligare blir det om vi betraktar behovet av antalet platser i förskolan. 1968 fanns 598 974 barn i åldern 1–5 år. 2016 var de 597 351. Det är alltså rätt förutsägbart, även om det varierade plus/minus 75 000 (15 procent) från medelvärdet 535 000.

Men att Sverige skulle kunna hålla hur många ingenjörer som helst i ständigt arbete betyder inte att det skulle vara möjligt. En gräns är det blotta faktum att vi knappt är 10 miljoner i befolkningen, varav ungefär hälften – fem miljoner – befinner sig i arbetskraften. Det är i samma storleksordning som det antal ingenjörer som lever och verkar ute i Europa, och formellt sett är det inget som hindrar att samtliga dessa fem miljoner utförde sitt arbete i Sverige. Eller att vi flyttar Silicon Valley till Klarälven. Om det låter absurt, så är det bara för att landet tyvärr skulle fungera mycket bristfälligt om så vore fallet.

Vilken slutsats ska man dra av det? Jo, att det inte räcker med att säga att bristen på kompetens – i det här fallet ingenjörskompetens – hämmar teknikutveckling och tillväxt. Det kan man tycka, och så kan det vara, men vi måste också fråga oss vilken teknikutveckling och tillväxt som är möjlig med den befolkning vi faktiskt har.

Vem har fel utbildning?

Vi bör därför hejda oss ett ögonblick innan vi deklarerar att det är för få som utbildas inom ett område och egentligen bara därför slår fast att för många utbildas inom andra. Snart sagt alla med dessa föregivet mindre angelägna utbildningar har ett arbete. Vilka av dem är det som inte behövs? Hur många är de? Kunde de ha blivit ingenjörer? Vill de?

Resultatet av en pejling från båda håll av det här slaget blir naturligtvis ingen definitiv siffra, men någon form av rimlighetsintervall borde kunna urskiljas, mot vilket ett mer vederhäftigt mål skulle kunna sättas.

Men om vi siktar högre?

Skulle vi vilja mer än så, i Sverige, och inte bara bygga vidare på de verksamheter svenska företag bedriver utomlands, måste slutsatsen bli att vi får lov att hämta kompetensen från andra länder.

Den så kallade arbetskraftsinvandringen från utomeuropeiska länder är en sådan möjlighet. Också på den, och reglerna kring den, läggs mycket energi i debatten. Men av något skäl glöms det ofta bort att det alltså finns flera miljoner ingenjörer på närmare håll, i Europa nämligen. De står uppenbarligen inte på kö, trots att de har pendlingsavstånd hem, men det kanske vi borde sträva efter att de gjorde.

Kan det vara vädret? Lönerna?

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar