Inte brist på ingenjörer så mycket som brist på folk

Helene Hellmark-Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, säger i vår medlemstidning Ingenjören om satsningen på ingenjörer i höstens budget bland annat: ”Det är också viktigt att komma ihåg att vi blir fler i Sverige”. I full konsekvens med detta slår hon fast: ”Om vi inte utbildar fler kommer andelen ingenjörer att sjunka framöver”.

Det är en intressant utsaga, som naturligtvis också har fog för sig. Det är ju till exempel rätt självklart att det finns fler ingenjörer i Tyskland och ännu fler i USA.

Men det statsrådet också borde ha kommit ihåg, är att det hela tiden blir fler högskoleutbildade ingenjörer, och det i en takt som länge överträffat befolkningstillväxten.

Vi ingenjörer gillar att titta framåt, men om jag börjar med att betrakta SCB:s prognoser i backspegeln, ser jag att antalet examinerade högskoleutbildade ingenjörer växte från ungefär 64 000 i inledningen av 90-talet till 168 000 år 2012. Om befolkningen hade hängt med i dom svängarna, skulle vi ha varit 22,5 miljoner det året, inte de 9,6 miljoner vi faktiskt var. (1)

Och SCB räknar med att ingenjörskåren fortsätter att öka snabbare än befolkningen. Från de ovan nämnda 168 000 kommer antalet ha ökat till 248 000 väl framme vid 2035. Om vi tar avstamp från den faktiska befolkningen 2012, skulle denna med motsvarande ökning nå 14 miljoner till samma år, inte de 11,6 miljoner som SCB räknar med i sin befolkningsprognos.

När det gäller andelen ingenjörer i befolkningen, skrev förresten tyska VDI (Verein Deutscher Ingenieure) för några år sedan att andelen ingenjörer i den yrkesverksamma befolkningen var respektabla 3,5 procent. Av de länder de jämförde med var den högre bara i Finland (6,2 procent), Schweiz (4,5 procent) – och i Sverige, där den var 4,4 procent. (2)

Apropå den mycket låga genomströmningen, säger Hellmark-Knutsson också att det kanske inte är hela världen – de får ju jobb även utan examen. Att nöja sig med ”ett” jobb är att ställa siktet väl lågt om det är ingenjörer man är ute efter, men som vi ska se har ministern en poäng. (3)

För att dra gränsen någonstans, tittar vi på dem som har läst minst två år på en teknisk högskoleutbildning men lagt av före målsnöret. Detta är inte orimligt. En rapport från SCB (2013) visade att redan de som läst teknik mellan två och tre år i högskolan hade ingenjörs- och datajobb i praktiskt taget samma utsträckning som de examinerade. Som SCB skriver: ”Detta bör framhållas när balansläget avseende ingenjörsutbildade diskuteras.”

Nå, då kanske vi borde framhålla just det. I sådant fall får vi till de 170 000 år 2012 lägga 45 000 med minst två års oavslutade högskolestudier i teknik, och 88 000 till de prognosticerade 248 000 för 2035 – totalt 336 000.

Med en befolkningsökning i samma takt, skulle vi behöva vara 15 miljoner till 2035, ännu längre från prognosens 11,6.

Vi står alltså inför en hotande brist på 3,5 miljoner svenskar 2035!

 

Noter

(1) Källa: SCB:s Trender och prognoser, flera utgåvor. När SCB räknar på ingenjörer, tar de även med teknologie kandidat, magister och master (och disputerade i teknik, men de lär ju först ha avlagt någon av de föregående examina). För civilingenjörsgruppen gör det liten skillnad, men av högskoleingenjörerna utgörs ca en fjärdedel av kandidat eller magister.

Eftersom data och digitalisering ofta nämns i samma andetag som ingenjörsutbildade, är det värt att nämna att specifikt datavetenskaplig eftergymnasial utbildning däremot inte ingår i uppgifterna. För den gruppen var tillgången 2012 ca 35 000, med en prognos för 2035 på 65 000.

(2) Ingenjörer i industriell ekonomi och kemiteknik oräknade.

(3) Å andra sidan, varför då insistera på att få in flest studenter på de längsta utbildningarna? Varför i andra sammanhang räkna och förfasa sig över att inte fler har läst i minst tre år? Men vi släpper det.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar