Låt en robot komma in

Vi har länge fått höra att befolkningen blir allt äldre, med allt vad det innebär av dyrbar äldrevård och en ökande försörjningsbörda för den arbetsföra delen av befolkningen. För att råda bot på detta har det lika länge talats om att vi måste kompensera för den stigande andelen äldre genom att arbeta allt högre upp i åldrarna.

Helst bör också andelen i arbetsför ålder öka, för vilket vi (liksom många andra länder i västvärlden) behöver en kontinuerlig invandring av personer i den åldern eller yngre. Eftersom födelsetalen är låga, skulle befolkningen i annat fall till och med minska (mer om det nedan).

Å andra sidan är det förmodligen bara att skjuta problemet framför sig. Även unga som kommer hit kommer att anpassa sig till svenska levnadsmönster, och de blir förmodligen lika gamla som de som redan bor här. Det innebär att det blir nödvändigt för ännu fler att komma hit och arbeta. Lösningen fordrar således en ständigt ökande befolkning. Även om Sverige har plats för långt fler än idag, känns det varken hållbart eller långsiktigt.

Om inte förr slutar den mekanismen att fungera när den demografiska utvecklingen har blivit densamma över hela världen. Vad ska vi göra då? Även om vi lyckas vara ett av de länder till vilka det vore lockande att emigrera, skulle vi flytta problemet till de länder som omvänt utarmas på de driftiga och arbetsföra delarna av sin befolkning. Det håller inte om vi vill ta ett globalt ansvar, samtidigt som det fortfarande bara vore att skjuta upp lösningen.

Komna så långt, och givet att födelsetalen överallt når västerländska nivåer, skulle vi tvingas konstatera att jordens totala befolkning samtidigt börjar vända nedåt. Vi är rätt många, så i det perspektivet är det väl inget bekymmer. Vårt ursprungliga problem – förskjutningen mot en större andel äldre – skulle dock successivt växa ända tills inga av oss längre är kvar. Därmed är problemet ur världen, bokstavligt talat, i vad som förmodligen bara en matematiker skulle ha kallat den triviala lösningen.

För att åtminstone hålla befolkningen i jämvikt, vore det nu nödvändigt att sätta fler barn till världen, med lock, pock eller tvång. Effekten av den förändrade demografin skulle visserligen bestå och behöva hanteras, men den skulle i vart fall inte bli värre.

Strävar vi efter att återigen öka den arbetsföra befolkningsandelen, har vi inget annat val än att föda ännu fler barn. På samma sätt som tidigare för Sverige, skulle nu hela världen dras in i en spiral där befolkningen ständigt måste öka.

Vi kallar detta rent demografiska scenario A.

Samtidigt får vi veta att de arbetsföra må vara arbetsföra, men att det är mer tveksamt om de kommer att vara fortsatt sysselsatta i en värld där allt mer arbete kommer att utföras av automatiserade, robotiserade och artificiellt intelligenta system.

I så fall, spekuleras det, blir försörjningsbördan för dem som är kvar på jobbet ännu mycket större. Än värre blir det om det uppkommer problem med hur frukterna av arbetet ska fördelas. Eller så lyckas vi hitta på en hoper andra ekonomiskt meningsfulla saker att göra för varandra i kraft av vår unika kreativitet.

Det här med automatisering får bli scenario B.

Så vad är det som gäller här egentligen? A eller B? Skulle det som av en händelse i själva verket kunna vara så att vi befinner oss vid en unik punkt i historien, där vi råkar bli äldre (A) samtidigt som robotarna träder in på arenan (B) och balanserar det hotande underskottet på arbetsföra.

Detta kombinationsscenario kallar vi oroande fantasilöst för C.

Vad ska man säga. Det är ju öppet mål. Fixa mig en egen robot. ASAP, faktiskt. Jag kan behöva lite hjälp med ett par grejor här borta redan idag.

Men om det går i otakt, och den tekniska utvecklingen raderar ut arbeten i högre takt än vår kreativitet skapar nya? Det skulle kunna skapa spänningar i samhället, men för att det ska vara någon poäng med automatiseringen, måste det ju finnas någon att sälja alla prylar och tjänster till. Det låter alltså som om vi kan räkna med att det finns en mekanism även för detta.

Frid och fröjd, alltså. Puh…!

…såvida robotarna inte bara blir långt intelligentare än vi själva, utan dessutom utvecklar medvetande. Om det sker, måste vi räkna med att de på bråkdelen av en sekund tar över hela ruljangsen. De vet helt enkelt bättre. Exakt vad, lär vi inte ens förstå.

I det läget får vi sätta vårt hopp till att de både tolererar oss och är beredda att tillgodose våra behov. Kanske kommer vi då att ägna dagarna åt att sorglöst leka med familjen, måla på berghällar och tälja fina benhandtag till verktyg och don vi egentligen klarar oss utan, för att i kvällningen samlas runt lägereldarna och för storögda barn berätta sagorna om hur det var för länge sedan, när människan var planetens damer. Eller herrar, men det skrattar till och med barnen åt.

Och när barnen somnat och mörkret sänkt sig, vänder vi blickarna mot stjärnorna och undrar om det istället hade kunnat vara vi som fritt rörde sig mellan dem.

Detta, slutligen, kallar vi scena▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒▒ ▒▒▒▒▒▒ ▒▒▒ ▒

Illustrationerna är hämtade från Websters värld, den svenska utgåvan (Delta, 1978) av Clifford D. Simaks underbara City, först publicerad 1952. Illustratören ej namngiven.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar