Stålindustrins CO2-utsläpp kan minskas

Många har bilden av Sverige som ett föregångsland när det gäller klimatarbetet. Det fick jag nyligen bekräftat vid diskussioner med fackliga representanter från olika länder. Sverige har också varit bra på att sätta mål och uppnå, eller överträffa, dem i förtid. Men på ett område saknar Sverige en strategi till skillnad från flera andra länder. Det gäller utsläppen av koldioxid från stålindustrin, vilket Tillväxtanalys visar i en ny rapport.
Miljömålsberedningen föreslår att Sverige 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser. Det är ett rimligt mål och betyder alltså att vi kan ha vissa utsläpp, men att om vi räknar med upptaget av koldioxid så ska nettoutsläppen vara noll.
Gruv-, järn- och stålindustrierna har stor miljöpåverkan på flera sätt. Det gäller den uppenbara påverkan på landskapet från brytningen, risken för försämring av vattenkvaliteten i närområdet, en stor energiförbrukning och utsläppen från masugnarna. Fokus har riktats mot en effektivare energianvändning i processindustrin, men faktum är att SSABs koldioxidutsläpp bara till en liten del härrör från energianvändningen. Hela 93% av utsläppen kommer från användningen av kol och koks som reduktionsmedel i masugnarna.
Om Sverige ska kunna uppnå målet om inga nettoutsläpp 2045 så krävs tekniksprång i stålindustrin. Att stegvis höja utsläppskraven medför bara ökade kostnader för branschen men är inte ett tillräckligt incitament för att leda till det behövliga teknikskiftet. Då behövs kraftigt strängare krav parallellt med insatser för att möjliggöra förändringen.
Det finns ett flertal projekt igång för att testa tekniker som minskar utsläppen. Ett är EU-finansierade Stepwise där bland annat institutet Swerea MEFOS i Luleå är en central aktör. I projektet omvandlas masugnsgasen till ett bränsle bestående av vätgas och kvävgas samtidigt som koldioxiden avskiljs. En förutsättning för att just denna teknik ska leda till minskade utsläpp är alltså att den kombineras med lagring av koldioxiden. Min personliga syn på avskiljning och lagring är tudelad. Å ena sidan är den en kraftfull åtgärd som garanterat ger effekt och dessutom kan leda till minskad mängd koldioxid i atmosfären om CO2 från biomassa lagras. Å andra sidan är det en storskalig och dyr teknik som kräver stora mängder koldioxid med ett högt utsläppspris för att vara lönsam. I ett annat projekt ser man på möjligheten att lagra koldioxid i Östersjön från länderna runt omkring. Sannolikt är det något sådant som ska till om infångning och lagring från svenska anläggningar ska vara genomförbar.
Min slutsats av de internationella fackliga samtalen, där SACO och LO deltog från svensk sida, är att tekniksprång är nödvändiga men också möjliga. Det krävs dock tidssatta mål från regeringens sida för minskade utsläpp i branschen parallellt med delad kostnad och risk mellan marknaden och staten. Kanske bör detta göras på EU-nivå eftersom svenska nationella initiativ riskerar strida mot statsstödsreglerna.

Johan Sittenfeld

"Jag drömmer om vandringar i ödsliga berg och kajakfärder i stilla vatten"

Relaterade inlägg
Lämna ett svar