”Attityden vid anställning central”

Visst, men vems attityd gäller det? För att ge oss möjlighet att reflektera lite över den frågan ges detta blogginlägg skepnaden av ett kort skådespel. Ridån går upp, sorlet lägger sig, och föreställningen tar sin början…

En banbrytande undersökning genomförd av Sveriges Ingenjörer visar att attityden är den enskilt viktigaste faktorn vid anställningen av ingenjörer. Ingenjörsbloggen har sökt upp förbundsgeneral Rockhard Ståhlfort för en kommentar till de nya rönen.

Vilka är de viktigaste resultaten av den färska studien?

”Nu har vi hårda fakta, men egentligen kommer de inte som någon överraskning”, säger Ståhlfort sammanbitet. Något blänker till i hans ögon när han fortsätter: ”Arbetsgivarens attityd till ingenjören och dennes kompetens har visat sig vara avgörande för att skapa de förutsättningar ingenjören behöver för att bli framgångsrik i sitt yrke”.

Vilka risker löper då den ingenjör som väljer att gå in i ett företag som saknar den rätta attityden?

”På kort sikt är den mest uppenbara effekten ett svagt ekonomiskt utfall av det ingenjören levererar till verksamheten. I det längre perspektivet blir även ingenjörens utvecklingsmöjligheter kringskurna. Det kan i värsta fall leda till att ingenjören tappar både bredd och spetskunnande, vilket i sin tur får till följd att denne tvingas ut från arbetsmarknaden.”

Det låter dramatiskt. Men borde inte alla företag som behöver det ha rätt att anställa en ingenjör?

”Om det vore så enkelt. Det är en tuff värld därute, och ingenjören har i längden helt enkelt inte råd att erbjuda sina tjänster till andra än talangerna bland företagen. Att bli ingenjör kräver tid, pengar, engagemang och hårt arbete. Den processen börjar i högskolan men fortsätter genom hela yrkeslivet. Ingenjörer kan därför självfallet bara gå in i företag som ger dem en konkurrenskraftig avkastning på sin kontinuerliga investering i yrket”.

VIKTIG FOTNOT:

Någon undersökning som den ovan nämnda existerar alltså inte. Lika fiktiv är intervjun med Sveriges Ingenjörers förbundsdirektör (som heter Richard Malmborg, och inget annat). Detta är blott och bart en tankelek, om än en allvarligt menad sådan, i syfte att för ett kort ögonblick ställa mer gängse perspektiv på ända.

Kommentarer på det?

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Kommentarer ( 6 )
  1. sam
    2016-02-16 at 20:13

    Hmmm… Lite kryptiskt inlägg. Hur ska man tolka det?

    Är det en fiktiv alternativ verklighet där tillgång- vs efterfrågesituationen för ingenjörer på arbetsmarknaden ser omvänd ut mot vad den gör idag? Dvs så ingenjörerna skulle kunna ha den typen av önskemål på arbetsgivarna som framhålls i blogginlägget, istället för att som idag där ingenjörerna möts med krav på att de ska hålla sig ”anställningsbara” (läs: utbilda sig gratis på fritiden, inte ställa några krav, acceptera låga löner, osv).

    Har bloggförfattaren möjlighet att ge några förtydliganden och en utveckling av resonemanget så hade det varit önskvärt?

  2. Olle Dahlberg
    Olle Dahlberg
    2016-02-18 at 11:07

    Hej Sam,

    Tack för dina reflektioner. Du har nog läst inlägget ungefär som jag avsåg. Däremot vill jag inte egentligen se det som en fiktiv verklighet. En arbetsgivare kan självfallet ställa krav på viss utbildning, erfarenhet eller generella personliga egenskaper, men den som tar jobbet har lika goda skäl att syna verksamheten på motsvarande sätt. Man kan säga mer, men jag är lite nyfiken på att först se om texten genererar några andra spontana tolkningar.

  3. sam
    2016-02-19 at 22:08

    Hej Olle,

    Jag som arbetat ett par år kan ju konstatera att så som du beskriver det i blogginlägget vad det för ingenjörer för ca 15 år sedan och bakåt i tiden. Då gavs det utbildningar, reallöneökningarna var bra, arbetsgivarna lockade med förmåner, det gick att ta nytt jobb inom områden som delvis var nya för den som sökte anställningen (eftersom arbetsgivaren tolererade att ingenjören lärde sig en del nytt på det nya arbetet), osv.

    Sedan dess har överskottet på ingenjörer ökat kraftigt och nu befinner vi oss i precis motsatt situation. Arbetsgivarna kan därmed välja och vraka, ställa krav, skära i förmåner och ge dålig löneökningar. Ingenjörerna ska vara glada om de överhuvudtaget får ett arbete som är relevant för deras utbildning.

    Eftersom Sveriges Ingenjörer är en av de krafter som sedan mitten på 90-talet och framåt drivit på allra mest för expansionen av ingenjörsutbildningarna på högskolorna så är jag dock lite förundrad över att ni nu är så förvånade när ni ser utfallet. Det var ärligt talat ganska väntat.

    Själv är jag mest förvånad över att förbundet medvetet drivit på så starkt för expansionen av ingenjörsutbildningarna. Vad har förbundet att vinna på det? Fler medlemmar? Mer medlemsintäkter? Det kanske gynnar de som är anställda på Sveriges Ingenjör. Men på vilket sätt gynnas ingenjörerna och därmed förbundets medlemmar? Det har jag svårt att se.

    Men nu gäller det att blicka framåt från här. Så jag undrar vad Sveriges Ingenjörer har för handlingsplan för att ta sig ut denna tråkiga situation som förbundet försatt medlemmarna i? Jag har inte hört något alls om det, trots att det borde vara den absolut viktigaste frågan för Sveriges Ingenjörer.

    Så Olle, därför kan jag inte låta bli att fråga: Är det här vad vi har att vänta från förbundet i frågan framöver? Total tystnad? Huvudet i sanden? Ingen handlingsplan alls…?

  4. Olle Dahlberg
    Olle Dahlberg
    2016-02-22 at 09:30

    Hej Sam,

    Du tar upp en hel del i ditt inlägg, men låt mig säga att det i vart fall är riktigt att Sveriges Ingenjörer bekymrade sig över att antalet sökande till ingenjörsutbildningarna sjönk brant i mitten av förra decenniet. Sedan dess har mycket hänt, och det som idag främst utgör ett orosmoment är den svaga genomströmningen på utbildningarna. Här finns ett utförligare resonemang kring detta, som jag återknyter till i ett senare inlägg. Mer bakgrund finns i rapporten Ingenjörernas arbetsmarknad vintern 2014/15.

  5. sam
    2016-02-23 at 20:11

    Hej Olle,

    Menar du att det var ”antal sökande per plats” eller ”totalt antal sökande” som minskade under mitten på nittiotalet? Antalet utbildningsplatser på högskolorna mångdubblades ju under denna tid jämfört med hur det var på åttiotalet, så distinktionen är mycket viktig.

    Det känns för övrigt som ett ”recipe for disaster” att antalet platser på högskolornas ingenjörsutbildningar *ökade* samtidigt som antalet sökande sjönk! Om något borde väl antalet platserna ha *minskat* istället, för att bibehålla kvalitén?

    Dessutom förvärras situationen av att vi under lång tid har haft sjunkande studieresultat på grund- och gymnasieskolan, speciellt i matematik och naturvetenskap. Det borde dra ner den genomsnittliga kvalitén på de som tas in till ingenjörsutbildningarna ytterligare.

    Avslutningsvis har vi även problemen med genomströmningen som du nämnde. Detta trots att examinationskraven sänkts kraftigt enligt vad jag har hört från kollegor i högskolevärlden.

    Slutsatsen av allt ovanstående borde väl vara att antalet platser på högskolornas ingenjörsutbildningar borde sänkas kraftigt? Så varför görs inte det…?

  6. Olle Dahlberg
    Olle Dahlberg
    2016-02-24 at 10:29

    Sam,
    Den dipp jag avsåg inföll under mitten av förra decenniet (med en botten kring 2007). Antalet sökande sjönk till både civil- och högskoleingenjörsutbildningarna, men störst var förändringen för högskoleingenjörer. För civilingenjörsutbildningen antogs samtidigt en större andel av de sökande varmed söktrycket också föll. För högskoleingenjörsutbildningarna har sökande och antagna följt varandra mycket nära (lågt söktryck), vilket alltså innebar att de drabbades hårdare. Det framgår lite dåligt, men de kursiverade textsnuttarna i min förra kommentar är faktiskt hyperlänkar – i slutet av arbetsmarknadsrapporten finns ett översiktsdiagram över antagna från 1998 och framåt. Bättre är dock att betrakta nybörjare, det vill säga de antagna som faktiskt påbörjar studierna. Den siffran är också statistiskt säkrare vid jämförelser med uppgifter före 2007. ”Platser” är mest ett planeringsbegrepp och figurerar inte i officiell statistik.

Lämna ett svar