Om brist på samverkan, erfarenhet och ingenjörer

Bristen på ingenjörer sägs vara stor därute. Men det är inte i första handstege_yellow_dot nyexaminerade det då handlar om, utan om ingenjörer  med yrkeserfarenhet. Rätt yrkeserfarenhet. Man skulle också kunna uttrycka det så, att det inte är fler ingenjörer i största allmänhet som efterfrågas, utan ingenjörer som man vet kan göra jobbet redan när de anställs. Detta är ett stort hinder också för de utrikes födda ingenjörer som sökt sig till Sverige.

Därför funkar det inte heller att ständigt beskriva och beklaga sig över en brist som, om jag tillåter mig att veckla ut argumentationen en aning fritt, i praktiken är formulerad så här:

”Oj, vilken brist vi har på ingenjörer med just den erfarenhet de hade haft om vi hade anställt dem för 5 år sedan, när vi inte ville anställa dem, eftersom vi då sökte efter ingenjörer som hade den erfarenhet de skulle ha haft om vi hade anställt dem 5 år tidigare, när vi inte anställde dem eftersom vi då sökte dem som… [etc.]”

Fler ingenjörer med 5 års erfarenhet går aldrig att trolla fram vid en given tidpunkt. Det tar – håll i er nu – åtminstone 5 år, om de ges möjligheten att börja skaffa sig den idag.

Det där är ett moment 22 som är i knepigaste laget för ingenjörsstudenten att lösa ensam. Visst, de allra flesta som går ut anställs trots allt, men inte alltid i jobb som ger dem erfarenhet i det de åtminstone på papperet är utbildade för. Eller sådan erfarenhet som de borde ha skaffat sig till om 5 år. Hur många som då behövs vet inte heller företagen, i den mån de ens vet vilken slags erfarenhet det skulle röra sig om. Detta gör självfallet inget för att eliminera upplevelsen av brist, varken nu eller om 5 år.

Ett sätt att råda någon bot på detta skulle kunna vara att erbjuda samtliga ingenjörsstudenter relevant praktik. Det vore alldeles utmärkt, men jag tror inte riktigt på det, av två skäl.

Dels säger sig företagen sällan ha tid eller råd till detta. Dels är bristen på nyexaminerade inte så stor att det är intressant för tillräckligt många företag att ge studenter möjligheten att förvärva värdefull ingenjörserfarenhet (enligt ovan). Det andra skälet hänger sannolikt ihop med det första.

Observera att jag gärna har fel när det gäller företagens intresse, men bara för att vi ska förstå storleksordningarna: hösten 2014 antogs 13 500 studenter till en högskole- eller civilingenjörsutbildning. Tekniksprånget, med ambitionen att inspirera unga att söka en ingenjörsutbildning, lyckades samma år skrapa ihop 705 praktikplatser. Idén är utmärkt, men det ursprungliga målet 2012 för projektet var 5000, som sedan sänktes till 2500 och därefter till 1500.

Ett annat sätt skulle vara att åtminstone åstadkomma en närmare samverkan mellan lärosäten och näringsliv.

Exakt vad det kan handla om tänker jag inte försöka precisera. Det viktiga är att det uppstår en känsla av gemensamt ansvar för att studenterna har klart för sig vad det innebär att vara ingenjör, att de inser betydelsen av att följa kurser som mer eller mindre stakats ut för dem, och att dessa kurser bildar den aktuella och relevanta helhet som vi kallar ingenjörsexamen.

Allt detta, vill jag tro, skulle utmynna i att de nyexaminerade ökar sina chanser att komma in på arbetsmarknaden i jobb som drar full nytta av deras särskilda kompetens och ambition. Inte bara ett jobb, utan ett fullfjädrat ingenjörsjobb. Ett jobb, kort sagt, som det fordras en ingenjör för att ta itu med.

Om de ändå inte vill ha ett sådant arbete, fine. Alla kan ändra sig, och en ingenjörsexamen duger utmärkt även till annat. Det glöms förresten gärna bort i bristdiskussionen, att människor – och hit räknar jag även ingenjörer – inte är produkter. De kan varken stå kvar på hyllan tills någon blir intresserad av dem, eller enkelt plockas ned i varukorgen när någon blir det. Den som vill anställa en ingenjör, hur stor brist företaget än upplever, måste självfallet också ha ett tillräckligt lockande erbjudande. Inte heller det ska jag orda mer om här.

Men vägen till ett kvalificerat ingenjörsarbete ska definitivt inte falla på att de nyexaminerade ingenjörerna inte vet vilka dessa är eller var de står att finna; att de inte känner till och har provat på vad som kommer att krävas av dem; att de inte har ett utbildningspaket med sig som garanterar att de lever upp till de kraven, eller på att företagen inte tilltror dem om att ha just det.

En tredje väg, som inte utesluter de andra två, är att inför anställning tillämpa en öppnare syn på kompetens. Det skulle samtidigt öppna vägar in på arbetsmarknaden för långt fler av de utrikes födda ingenjörerna, som av naturliga skäl har ännu svårare att någonsin kunna uppvisa ”rätt” erfarenhet. De är högskoleutbildade ingenjörer; ta det därifrån.

Nu ska jag inte påstå att ingenjörer sitter fast i ett och samma stuprör under hela sitt yrkesliv – vi ser gott om exempel på det statistikerna kallar yrkesspridning och utbytbarhet. Men jag har talat med tillräckligt många medlemmar (och en del rekryterare) för att hävda att de önskelistor som upprättas inför anställning ofta lägger ribban orimligt högt. Sådana listor kan inte läggas till grund för utsagor om vilka ingenjörer det är brist på.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar