Ett fritt och informerat val

Vare sig man vill få fler att studera i högskolan eller inte, kan man tycka att studenterna borde vara representativa för befolkningen. Det som leder fram till valet av utbildning bottnar inte i grundläggande skillnader mellan oss som människor. Allt annat lika, skulle vi efter ett fritt och informerat val rimligen fördela oss helt lika mellan utbildningarna.  ”Allt annat lika” är att begära mycket, men nog måste det ändå vara utgångspunkten.

Vad gäller en aspekt på representativiteten – könsfördelningen – är tillståndet i högskolan inte så pjåkigt, men likväl snett med en övervikt av kvinnor. Hösten 2014 utgjorde de totalt 58 procent av nybörjarna på kurser, program på grundläggande nivå och yrkesprogram.

Men denna trots allt rätt hyfsade balans visar sig skena iväg rejält vid det närmare valet av utbildning. I höstas utgjorde sålunda män 71 procent av nybörjarna till ingenjör, trots att många under lång tid har slitit med frågan om hur andelen kvinnor skulle kunna bringas upp till hälften. Vänder man på steken och tittar på de fem största av de yrkesprogram som var skevast åt andra hållet, med lika många studenter, finner vi att andelen kvinnor där var 84 procent.

Så vem är det egentligen som väljer fel? Ingen? I så fall har alla som valt en utbildning, i högskolan, alltså valt rätt.

För att i det läget uppnå balans, måste studenter av det underrepresenterade könet bli fler på varje snedfördelad utbildning. För ingenjörsutbildningarna skulle det innebära en ökning av det totala antalet studenter med 48 procent. De ovan nämnda fem, med en övervägande del kvinnor, skulle behöva öka med 64 procent.

Med bibehållen logik skulle fortfarande ingen ha valt fel, om detta lyckades, eftersom de då har valt en utbildning, i högskolan. Men det skulle i vart fall inte ha något med behoven att göra.

Det blir naturligtvis en hel del som ska rustas för och övertygas om att först välja en högskoleutbildning, och därefter att välja en där deras kön är underrepresenterat (då har vi ännu inte tagit itu med andra skevheter, som de knutna till region eller föräldrarnas bakgrund).

Intressant nog måste utgångspunkten för en sådan rekryteringsansträngning vara att det just bland dem som inte har valt högskoleutbildning finns ett stort antal som har valt fel. Faktum är att vi till och med skulle veta exakt hur många dessa är, nämligen just det antal av respektive kön som – om de smidigt lät sig fördelas på de utbildningar där de idag är i minoritet – skulle innebära att könsfördelningen blev jämn.

Notera här att de fortfarande skulle välja fel om de följde samma mönster som tidigare studenter av samma kön, samtidigt som dessa alltid anses ha valt rätt. När de väl har valt, däremot, så skulle de återigen anses ha valt rätt.

Visst är det förbryllande?

Kommen så här långt undrar jag om vi inte också måste slå fast att om antalet studenter som väljer en viss utbildning inte behöver ha något med behoven att göra, då har behoven inte heller något att göra med huruvida någon har valt fel.

Självfallet kan det vara legitimt att försöka informera unga människor och därigenom påverka deras val. Ändrar de sig, ja då är det ju plötsligt det de vill. Och – hjälp mig nu – visst var det rätt?

Jag kan hålla med om att premissen ”ingen som väljer en utbildning på högskolan har valt fel” är rätt skruvad. Inte mindre skruvat är att utbildningspolitiken undviker att alls förhålla sig till den. Ibland är det gymnasiets yrkesutbildningar som har för få elever, för knepig social sammansättning eller en ojämn könsfördelning. Andra gånger är det högskolan, till och med forskarutbildningen, som lider av samma problem. Ingenstans verkar de hänga ihop med varandra, trots att antalet ungdomar är ändligt.

Ett framsteg vore att inte implicit utgå ifrån att vissa personer i vissa utbildningar ständigt väljer fel, samtidigt som personer i andra alltid antas välja rätt. Ett annat, att inte förväxla behov med fria och informerade val.

Om problemet formuleras fel eller ofullständigt är risken överhängande att lösningen blir lika fel eller ofullständig. För det är den för viktig.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar