Hellmark slår Knutsson på sig själv

urple_icons-31Antalet högskoleplatser ska öka i hela landet, har Helene Hellmark Knutsson vid upprepade tillfällen uttalat. Samtidigt ska kvaliteten stärkas. Det låter väl som rimliga ståndpunkter, om man är minister för högre utbildning och forskning.

Att skaffa sig en utbildning är naturligtvis alldeles utmärkt, men vad är det för utbildningar ministern vill ska öka? Låt oss se. I en debattartikel härförleden valde Hellmark Knutsson att ta avstamp i en färsk rapport från Universitetskanslersämbetet (UKÄ), där utbildningsstatistik ur OECD:s Education at a glance presenteras i koncis form. Så här byggde ministern upp sin argumentation:

”Våra nordiska grannländer har passerat oss, med Norge i topp på 44 procent i andel invånare med eftergymnasial utbildning. Sverige ligger på 34 procent, knappt över OECD-medel. Det är inte tillräckligt.”

De helt korrekta siffrorna är hämtade ur en tabell över utvecklingen fram till 2012 av andelen i befolkningen i åldrarna 25-34 med minst tre års högskoleutbildning.

I UKÄ:s rapport fanns dock flera brasklappar. En är att vad som betraktas som eftergymnasial utbildning skiljer sig åt mellan olika länder. En annan är att den kan vara av två olika slag – den aktuella tabellen tar bara upp ena (5A/6) – och att såväl klassning som fördelning av dem sinsemellan varierar. Lika intressant är den tillbakablick som görs i rapporten:

”Utbildningsnivån påverkas inte bara av ländernas ambitioner att bygga ut utbildningsvolymen, utan även av intresset för studier. Under högkonjunkturen 2006–2008 minskade studenternas efterfrågan på utbildning i Sverige, vilket också påverkar att utbildningsnivån inte har stigit. Sedan 2009 har dock intresset för högskolestudier ökat kontinuerligt och ett antal tillfälliga utbyggnader av högskolan har genomförts de senaste åren.”

Att ett skifte ägde rum 2009 är lite spännande, eftersom siffrorna i tabellen över gruppen 25-34 år är tagna 2012. Det absolut senaste året någon kan ha börjat studera för att alls komma med i tabellen är just 2009 – givet att de då fyllde 22 år eller mer. Det dröjer därför mycket länge innan vi har slutligt facit för dem som var 19 år gamla de senaste fem åren.

Vi har alltså ingen aning om huruvida det Hellmark Knutsson vill ska hända – om det ens behöver hända – faktiskt redan är på god väg att hända.

Det som faktiskt har hänt sedan 2009, är att i snitt 20 procent fler antagits till utbildningsprogram på grundnivå åren 2010-2014 än under det föregående decenniet. Totalt var de antagna 28 procent fler.

Men visst blev det svårare att komma in. De sökande blev fler i alla åldersgrupper – de som enligt UKÄ valde bort studier under högkonjunkturen kan ha kommit på andra tankar – samtidigt som ungdomskullarna nådde sin topp 2009. Men den toppen klingar nu av, och 19-åringarna blir 16 procent färre 2015-2019 än de var under den föregående femårsperioden. Även med samma antagning som idag bör det därför successivt bli lättare att komma in på högskolan. Det finns således risk för att med fler platser överstyra det akademiska flaggskeppet. Exakt hur antalet platser på sikt ska dimensioneras tål att tänkas på, men frågan är om de 34 procenten är rätt styråra.

En annan åra, som lika gärna hade kunna hämtas ur UKÄ:s rapport, visar istället andelen med minst två års utbildning (inte tre). I denna ingår även den andra typen (5B) av eftergymnasial utbildning, som innefattar minst två års utbildning – även på yrkeshögskola. Här åker andelen i Sverige upp med 9 procentenheter, till totalt 43 procent. Även om denna tabell har UKÄ något spännande att berätta:

”Att det ändå är så många som nio procent av 25–34-åringarna i Sveriges befolkning som har kortare eftergymnasial utbildning (ISCED 5B) beror på att här ingår 2–3 års sammanlagda högskolestudier utan examen. Sveriges högskolesystem är öppet och många studerar en tid utan att ha sikte på examen.”

Norges läge förändras knappast alls i den tabellen (45 procent), vilket plötsligt gör vårt grannland till en väsentligt mindre uppseendeväckande konkurrent. I gengäld fanns chansen att göra en ännu mer sensationell jämförelse. I Sydkorea var andelen totalt nämligen 66 procent, varav hela 26 procent var av typen 5B. Vet de något som vi inte vet? En poäng med att istället välja den tabellen hade alltså varit att illustrera hur hela den eftergymnasiala utbildningskartan ser ut i ett internationellt perspektiv.

Att många studerar utan sikte på examen har visserligen fog för sig. De som antas till enstaka kurser är också till antalet i stor majoritet. Men dels är de allra flesta inte nya i högskolan, dels svarar programstudenter för en väsentligt större andel av antalet helårsstudenter. (1) Enligt regeringens särskilda utredare Lars Haikola har den andelen ökat successivt, från 64 procent 1994 till 73 procent 2013. Och deras avsikt må väl ändå vara att ta examen?

Men där UKÄ:s rapport möjligen ser väl sorglöst på examinationen, ignoreras den märkligt nog fullständigt av ministern. Jag skulle förstå fixeringen vid antalet antagna om det viktiga var att man läste någonting, en liten tid, på högskolan. Men om målet är att uppnå en viss befolkningsandel med tre års högskolutbildning – kanske till och med ägna en tanke åt om de tar examen – så måste det väl vara lika viktigt att fundera över hur stor del av de antagna som kommer så långt?

Personer utan examen ryms för övrigt även i den första tabellen utan att synas, eftersom det lyckligt nog tycks gå en gräns vid tre år för att anses tillhöra högskoleutbildning av den första typen (5A) – den enda riktigt viktiga, om jag tolkar ministern rätt.

Det finns flera orsaker till varför jag alls bryr mig om allt detta: att knappt hälften av studenterna på civil- och högskoleingenjörsutbildningarna tar examen på programmet, det faktum att antalet utbildade trots detta fortsätter att växa snabbt och att utbud och efterfrågan därmed förväntas vara i balans under överskådlig framtid. Att öka antagningen ytterligare kan därför knappast vara en första prioritet. (2)

Ett lika viktigt skäl är att andra tekniska utbildningar helt osynliggörs. Flera branscher – bl.a. bygg, energi och data – har fått upp ögonen för yrkeshögskolans utbildningar, och den nya gymnasieingenjörsutbildningen som startar i höst har även den dragit till sig industrins uppmärksamhet. I SCBs senaste långtidsprognos visar det sig att det är i gymnasieingenjörsgruppen, ingen annan, som det på sikt riskerar att uppkomma ett underskott. Detsamma gäller också vissa andra tekniska utbildningar på gymnasienivå.

Eller är det en uppgift för någon annan av de tre utbildningsministrarna att lösa, var och en med en helt egen ungdomsgeneration till sitt förfogande?

Det här skulle naturligtvis aldrig få plats i en debattartikel (det får egentligen inte plats här heller), men jag ser inget som skulle hindra att det ingår i underlaget. Om det hade gjort det, hoppas jag att artikeln skulle ha sett annorlunda ut.

(1) En helårsstudent motsvarar en student som är inskriven på heltid under ett läsår.
(2) Mer på detta tema står att läsa i ett tidigare inlägg om teknikintresset och i Sveriges Ingenjörers senaste arbetsmarknadsrapport.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar