Ljus på gymnasieingenjörerna

Den nya långtidsprognos fram till 2035 som nyss presenterades av SCB bjöd på en liten nyhet också för oss som främst är intresserade av ingenjörer. Till skillnad från tidigare redovisades nämligen högskoleingenjörer och gymnasieingenjörer nu var för sig.

Denna skenbart obetydliga detalj gör en icke obetydlig skillnad för synen på den långsiktiga försörjningen av teknisk kompetens, eftersom den visade att det är för just gymnasieingenjörer – inga andra – som risken finns för en framtida brist.

Orsaken är framför allt att praktiskt taget samtliga idag verksamma ingenjörer med gymnasieutbildning kommer att ha lämnat arbetsmarknaden 2035. Samtidigt har återväxten varit noll ända sedan den tidigare gymnasieingenjörsutbildningen upphörde i början på 90-talet – uppenbarligen utan att behovet gjorde det.

Bättre kunde inte nyheterna vara för de skolor och elever som nu ligger i startgroparna för att hösten 2015 dra igång den nya gymnasieingenjörsutbildningen.

För såväl civil- som högskoleingenjörsutbildningarna pekar prognosen istället på ett balanserat läge längs resan fram till 2035. Det är inte förvånande, med tanke på att intresset för civil- och högskoleingenjörsutbildningar har ökat kraftigt sedan mitten av förra decenniet. Det är nu inte längre dåligt alls, som jag skrev här för en tid sedan.

De högskoleutbildade ingenjörerna fortsätter följaktligen att bli allt fler. De är c:a 100 000 fler idag än för tjugo år sedan, och bedöms öka med ytterligare 80 000 fram till 2035. Det blir totalt en kvarts miljon. Och det oräknat de som inte tar examen (och de är inte heller få).

Prognoserna är förvisso vad SCB själva brukar kalla konsekvensframskrivningar, inte något facit över framtiden. Det är det väl rimligen inte heller någon som tror. Vare sig tillgång eller efterfrågan på ingenjörer är alltså huggen i sten. Jag ser däremot ingen anledning att insistera på att samtliga idag yrkesverksamma gymnasieingenjörer ska ersättas med högskoleutbildade. Gymnasieingenjören är helt enkelt en kompetensprofil i sin egen rätt.

Vad betyder då detta för högskolans ingenjörsutbildningar? Min förhoppning är att det ger oss möjlighet att flytta fokus till de långsiktigt mycket mer angelägna frågorna om barn och ungdomars val av utbildning, ingenjörsstudenternas förkunskaper, genomströmningen, högskolepedagogiken, lärosätenas samverkan med arbetslivet, yrkesexamina versus generella examina, liksom om förhållandet mellan civil- och högskoleingenjörer.

Jag ser också gärna en diskussion om huruvida kompetensförsörjningen inom vissa inriktningar är mer angelägen än andra, och om kunskaperna hos de ingenjörer som examineras fullt ut kommer till sin rätt på arbetsmarknaden – eller om de är goda nog. En lika viktig fråga är hur kompetensen hos de ingenjörer som kommer från andra länder bättre ska kunna tas tillvara.

För att nu nämna något.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar