Hela samhällets ansvar att stödja kompetensutveckling

Kompetens är en avgörande faktor för Sveriges möjligheter att behålla vårt välstånd och ge små och medelstora företag möjligheter att växa. Kompetens är framtidens råvara. Människor är inte maskiner. Men i vissa avseenden tas maskiner bättre omhand än människor, trots att den enskilda individens bidrag till produktivitet är minst lika viktig.

Under framför allt från 2000-talets inledning har vi sett hur den snabba strukturomvandlingen även berör högutbildade. Hela forskningsavdelningar kan snabbt läggas ned, som i fallet med AstraZeneca i Lund 2010 och Södertälje 2012.

En annan insikt som börjar sätta sig är hur utveckling och produktion förutsätter varandra, vilket varit en av huvudfrågorna i en storaffär som Volkswagens övertagande av Scania. Saab AB har tydligt visat sitt behov av spetskompetens i sin ambition att på uppdrag av FMV tillverka ubåtar.

Kontinuerlig kompetensutveckling av anställda förbättrar ett företags stabilitet och ställning på arbetsmarknaden. Ansvaret är delat. Arbetsgivare har ansvar för jobbspecifik kompetensutveckling, samhället för generell utbildning och individen för sin egen kunskapsinhämtning och kompetens. Men gränsen mellan dessa ansvarsområden blir allt otydligare. Därför behövs nya lösningar som involverar alla parter.

Eftersom ansvaret är tredelat bör också organisation och finansiering vara tredelad. Parterna har redan tagit steg mot en överenskommelse för att stödja enskildas återkommande kompetensutveckling. Men för att sådana avtal ska komma till stånd behöver sannolikt staten bidra med strukturella förändringar och inledningsvis subventioner för de parter som avtalar om avsättningar till individuell kompetensutveckling.

Statens medverkan bör underlätta införandet genom olika insatser i form av t ex en möjlighet att kombinera uttag för kompetensutveckling med studiemedel, att uttag för kompetensutveckling inte räknas in i fribeloppet för studier mm. Staten bör dessutom kunna säkra tillgången till studieplatser samt möjliggöra köp av skräddarsydda utbildningar i reguljär utbildning, även högskoleutbildning och yrkeshögskola. Vidare måste man se till att det finns studie- och yrkesvägledning och möjligheter till validering.

Utformningen av avtalen bör, i hög utsträckning, vara upp till varje kollektivavtalsområde att förhandla fram. Regeringen skulle dock kunna sätta upp ett antal generella regler för att parterna ska få del av en statlig medfinansiering. Nedan några exempel på vad staten kan göra:

  • Avsättningarna ska förvaltas gemensamt av parterna.
  • Olika gruppers avsättning och uttag måste stå i rimlig proportion till varandra.
  • Individen ska själv bestämma sin kompetensutveckling.
  • Godkänd kompetensutveckling ska definieras inom breda ramar. Byte av karriär eller bransch ska vara möjlig.
  • Medlen ska kunna användas till såväl försörjning under studietiden som till att bekosta eventuella kurskostnader.

Camilla Frankelius, förhandlingschef Sveriges Ingenjörer
Peter Larsson, samhällspolitisk direktör Sveriges Ingenjörer.

Gästbloggare
Relaterade inlägg
Lämna ett svar