Dubbla examina – dubbelt så bra?

I ökande utsträckning tar studenter nu ut två examina på exakt samma utbildning. Frågan om huruvida detta är ”till hjälp eller stjälp” var temat för en konferens som Universitetskanslerämbetet (UKÄ) arrangerade i Örebro i veckan.

Nu handlade det naturligtvis inte bara om ingenjörsutbildningar, men fenomenet är och har varit vanligt också bland dessa. Det var därför med stor nyfikenhet jag åkte till Örebro för att höra vilka argument för och emot dubbla examina som kunde komma upp.

Grovt sett sönderföll motiven i tre grupper, med icke obetydliga överlapp. Dels fanns de som framför allt tycktes uppfatta dubbla examina som en nödvändighet för att attrahera studenterna. Några egentliga motiv kunde inte urskiljas. Till den gruppen har åtskilliga högskoleingenjörsutbildningar kunnat räknas, men där tycks trenden nu vara på väg att vända.

Andra ansåg att en bra utbildning behövde utformas som en kombination av den egentliga yrkesexamen (säg, sjuksköterskeexamen) och en kandidatexamen för att alla viktiga moment skulle komma med. Att se över examensordningen för att fånga in båda verkade dock inte finnas på kartan.

Därutöver fanns de vars motiv i huvudsak byggde på studenternas möjligheter till rörlighet, en anpassning till den så kallade Bolognamodellen med utbildning i två steg och vikten av internationell jämförbarhet och erkännande. Till dessa hör några lärosäten med civilingenjörsutbildning – och de delar dessutom ut både kandidat, master och civilingenjörsexamen för samma utbildning.

Men det gäller alls icke alla. Så tycks t ex universiteten i Umeå och Luleå inte ha något större bekymmer med att nöja sig med att bara utfärda en civilingenjörsexamen på sina program. Såvitt jag förstår klagar inte studenterna heller, vare sig de svenska eller de internationella. Kanske är de tillfreds med tydligheten?

Jag drar mig till minnes ett brev som 2004 skickades till utbildningsdepartementet från representanter för landets samtliga lärosäten med civilingenjörsutbildning. För att förvissa sig om att den stundande anpassningen till Bolognaprocessen inte skulle leda fel, skrev de:

”Vi menar att det är angeläget att Sverige får en femårig utbildning, som leder till en examen som är fullt jämförbar med andra europeiska examina på avancerad nivå och därmed också kan få full legitimitet även utanför Europa. Civilingenjörsutbildningen bör snarast möjligt förlängas till femårig och ges en utformning som även fortsättningsvis ger examen en tydlig karaktär av yrkesexamen och samtidigt jämställer den med masterexamen”.

Civilingenjörsexamen blev femårig, det är fortfarande en yrkesexamen, och den uppfyller därmed kraven på jämförbarhet och legitimitet, inom och utom Europa. Beställningen levererad.

Så vad är problemet? Varför insisterar vissa lärosäten likafullt på att studenterna ska få en master utöver civilingenjörsexamen (och en kandidat)?

Så nej, totalt sett kan jag inte säga att de skilda motiv som framfördes under konferensen gav mig skäl att ändra uppfattning.

Långt viktigare måste vara att studenterna tar någon examen över huvud taget, än att de tar två eller tre på samma program. Det kan inte vara något självändamål att till varje pris försöka tvinga in flera examina under samma utbildningshatt – och när något sticker ut klippa bort det och hoppas på det bästa.

Vore det inte en mycket mer stimulerande uppgift att skapa utbildningar som utnyttjar den fulla potential varje enskild examen rymmer? Vilka möjligheter till fördjupning och tvärdisciplinärt kunnande ger en masterexamen egentligen? Hur ser den bästa ingenjörsexamen ut, oavsett vad utvärderingarnas glesa nät kan tänkas släppa igenom? För handen på hjärtat: att en ingenjörsutbildning ser ut som den gör, är knappast bara examensordningens förtjänst.

Inte heller universitetskansler Lars Haikola lät sig övertygas om att det skulle finnas en poäng med dubbla examina, meddelade han avslutningsvis. Men så har han också fått regeringens uppdrag att utreda bland annat detta under ett drygt år framåt. Av direktiven framgår dessutom klart att regeringen inte är särskilt förtjust i att det gödslas med examina, så något annat var knappast att vänta från kanslern.

Det är min förhoppning att Haikola nu lyckas bringa reda i detta med sin utredning, men jag kan ändå känna viss tveksamhet inför regeringens anslag. De funderar nämligen på ”om det finns behov av examina på avancerad nivå som i fråga om yrkeskunskaper kompletterar de redan befintliga”. För spåren efter reformen 2007 förskräcker, och det är en öppen fråga om ännu fler examina är rätt väg att gå för att minska förvirringen bland studenterna – svenska eller internationella – och skapa förtroende för akademin i det omgivande samhället.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar