To be, or not to be, that is the question!

Crowd_SmallTidigare i höstas bloggade jag om införandet av ett yrkeskort för ingenjörer som skulle underlätta ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer inom EU. När jag idag läser texten inser jag att det var ett något yrvaket inlägg. Mycket har hänt under hösten som ger mig anledning att ta upp ämnet. Igen.

Sveriges Ingenjörer har i dagarna skrivit ett upprop som just nu cirkulerar bland ingenjörsorganisationerna i Norden, men också andra länder i norra Europa. Det är ett upprop mot att ett yrkeskort för ingenjörer ska införas. Vi skriver att det finns flera anledningar till det. Det främsta argumentet FÖR ett yrkeskort från EU-kommissionen och -parlamentet (som är de främsta förespråkarna för kortet) är att det ska öka rörligheten för ingenjörer i Europa. Vi tror precis tvärtom. Idag är det inte särskilt svårt för en svensk ingenjör att resa ut och arbeta i andra länder. Ofta med ett svenskägt företag i ryggen. Alltfler ingenjörer får också jobb i multinationella företag med en placering i till exempel Kina. Inte har de behövt något yrkeskort! Ett yrkeskort skulle snarare utgöra ett HINDER att resa ut i världen, eftersom en standardisering av kvalifikationer antagligen skulle innebära en anpassning för svenska ingenjörer till andra kvalifikationer än vad man har idag. Vilken ingenjörsmässig kunskap skulle då räknas som mest värdefull?

Det leder in på vårt andra argument till att inte införa yrkeskortet. Idag finns det så många olika ingenjörsinriktningar med stor komplexitet i kunskaper och med flexibla arbetsmarknadsingångar. Oavsett hur fint man än utvecklar ett informationssystem för att återge det, så blir det ett väldigt ”trubbigt” verktyg. Ett enkelt yrkeskort skulle inte tillhandahålla den information som krävs på arbetsmarknaderna i Europa.

Under hösten har förbundet fört samtal med Utbildningsdepartementet, som just nu gör konsekvensanalyser av direktivet från EU. De försöker räkna på de administrativa kostnaderna. Även om bilden inte är helt klar, konstaterar man att det kommer att bli en administrativ börda. En kostnad som förmodligen kommer att läggas på den enskilda individen. 3000-4000 kronor hade Universitets- och Högskolerådet (UHR) uppskattat, som är ansvarig myndighet och kontaktpunkt i Sverige för erkännandeprocesserna för utländska och svenska ingenjörer. Och fast denna siffra ligger lite i överkant (läkarlegitimationen kostar ca 1500-2000 kronor hos Socialstyrelsen) så kan man undra om 1) enskilda individer verkligen är redo att betala sådana kostnader och 2) om de överhuvudtaget kommer att ansöka om ett yrkeskort om det inte efterfrågas av arbetsgivarna. Voilà! Administrationskostnader är ett starkt tredje argument.

Det sistnämnda leder in på ett av de mest fundamentala argumenten mot yrkeskortet. Vid en hearing om EU-direktivet som anordnades av Utbildningsdepartementet tidigare i höstas, ställde vi frågan om yrkeskortet var något som efterfrågades av arbetsgivarna. Svenskt Näringslivs representant ställde sig då upp och sa att de aldrig hade hört talas om ett yrkeskort i Europa förrän nu. Så varken arbetsgivarna eller arbetstagarna ser någon nytta med kortet. Man kan konstatera att detta är ett överstatligt påhitt som snarare stjälper än hjälper arbetstagare att röra sig fritt på en europeisk marknad.

I dagsläget är sju professioner aktuella för ett yrkeskort. Två av dessa professioner ska väljas ut för att delta i ett pilotprojekt för yrkeskortet under två års tid från år 2016, innan det hela ska utvärderas. EU-kommissionen har begärt in kommentarer om yrkeskortet fram till 10 januari från ”kompetenta auktoriteter” i Europa. Vi får bara hoppas att de väljer att lyssna noga på de professionella organisationerna, som kan och vet vad deras yrkeskår behöver.

Laila Abdallah

"Internationell Sekreterare"

Relaterade inlägg
Lämna ett svar