Egen nörd är guld värd

Vi lever i en tid när rekrytering mer än något annat syns handla om ”generiska kompetenser” och personliga egenskaper, och högst upp på önskelistan står social kompetens. Förutom att det i största allmänhet utarmar våra arbetsplatser, löper vi risken att en mycket speciell och målfokuserad grupp systematiskt utesluts. Jag talar naturligtvis om nördarna.

Men nörden – eller geeken om ni vill – är kreativ och kunskapstörstande som få, och kan därför bidra med den kanske viktigaste ingrediensen i kompetensmixen – den som gör att den socialt begåvade har något att twittra om på kafferasten.

Att kasta ut nördarna med badvattnet, efter att den utåtriktade delen av mänskligheten har vaskats fram i rekryteringsprocessen, kan därför vara det mest korkade ett företag gör.

”Men alla ingenjörer är ju nördar”, säger ni kanske, ”så i deras fall är det väl alltid en del av paketet?” Här är jag rädd att jag måste göra er besvikna.

Visst, rykten om ingenjörers obotliga nördighet dyker upp med jämna mellanrum, och eftersom jag är ingenjör själv är det fullt tänkbart att jag inte är rätt person att kommentera dem. Faktum är ändå att ungefär en femtedel av Sveriges Ingenjörers medlemmar är chefer. Även om jag inte kan gå i god för att alla är bra chefer, så lär de knappast vara fullständigt odugliga i sociala sammanhang. Ytterligare en knapp femtedel är projektledare i någon form, vilket inte heller det lär vara en uppgift man löser utan kommunikativa egenskaper. Många arbetar också som konsulter, vilket innebär att de regelbundet måste kunna hantera möten med nya människor – även sådana som inte är ingenjörer. Förmågan att framgångsrikt nätverka äger rimligen även de medlemmar som arbetar till exempel med försäljning, inköp, marknadsföring, organisationsutveckling, liksom de som undervisar på våra universitet och högskolor.

Jag tvingas därför konstatera att nörden – om något – är en blott alltför rar fågel i den högt flygande ingenjörsflocken.

Men det måste väl ändå vara något slags problem förenat med att ha nördar omkring sig på jobbet?

Eftersom jag håller i tangentbordet här, kan jag tillåta mig att besvara den frågan med en motfråga: Vore det inte oändligt mycket tristare om medeltidshistoriker, teoretiska fysiker, skådespelare – och ingenjörer – inte hade ett passionerat intresse för sitt arbetes alla detaljer, även om vi inte delar just den passionen?

Det finns alla skäl i världen att se positivt på den som har förmåga att fokusera på en uppgift. Vissa tecken tyder glädjande nog också på att klangen i begreppet nörd faktiskt har förändrats, och att det nu i beundrande ordalag börjar förknippas med sällsynt svårslagna prestationer som krävt stor uthållighet. Det har till och med gått så långt att nörden ibland får finna sig i att se sina fjädrar fräckt inlånade av personer som inte alls platsar.

Och den som berömmer sig av att besitta social kompetens, och likväl vill svara jakande på den första frågan ovan, borde nog först begrunda om det inte i den egna kompetensen faktiskt också ligger att kunna förstå, respektera och samspela även med nördar.  Våga därför visa prov på lite Fridolinsk förmåga att tala med nördar på nördars vis (om dom vill det alltså), istället för att upphöja en blaskig kaka-söker-maka-kompetens till norm. Var ligger utmaningen i det?

Och när bönorna räknas i slutet av dagen, kan den den enes nörd mycket väl ha visat sig vara den andres död.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar