Om den förhärskande förkärleken för civilingenjörer

Högskoleingenjörer har nu utbildats i 20 år, på ungefär lika många lärosäten, och de är idag nästan lika många som civilingenjörerna var 1990. Men när personer i framskjutna positioner i olika sammanhang tar sig för att lovorda ingenjörer, så låter det fortfarande som om det bara fanns civilingenjörer därute.

Ta till exempel vår utbildningsminister Jan Björklund, som på rikskonferensen för Teknikcollege i veckan gladde sig åt det ökade trycket på teknikprogrammet och civilingenjörsutbildningarna. Högskoleingenjörer nämnde han (enligt säker källa) däremot inte med ett ord.

Visst har trycket ökat på de två utbildningar Björklund faktiskt uppmärksammade. Eleverna på teknikprogrammet har ökat i antal, och hösten 2013 var de behöriga förstahandssökande till civilingenjör 50 procent fler än 2007. Men det visar sig att de sökande till högskoleingenjör har ökat med hela 60 procent sedan 2007. Varför var inte det värt att nämna?

Fenomenet är som sagt utbrett. När arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson intervjuades i Aktuellt för en tid sedan, hann hon nämna civilingenjör två gånger. Andra gången var det för att säga att ”alla kan inte bli civilingenjörer”. Nähä, men några till kan mycket väl vara beredda att satsa på en högskoleingenjörsutbildning, om de fick höra ministern säga att det vore en bra idé. Men det sa hon inte. För hur det än är, så är de sökande till civilingenjör fortfarande mer än dubbelt så många som till högskoleingenjör.

Och historien upprepade sig nyligen i universitetskanslerämbetets (UKÄ) kvalitetsutvärderingar av högskolans ingenjörs- och teknikvetenskapliga utbildningar. I kommentaren från styrgruppen för utvärderingarna finns ett avsnitt med rubriken Framtidsutsikter för teknikutbildade. Där står bland annat följande att läsa:

”För närvarande utexamineras ungefär 3500 civilingenjörer och 1800 högskoleingenjörer varje år och det är någorlunda balans mellan dessa utexaminerade och arbetsmarknadens behov av arbetskraft. Enligt SCB kan det dock efter 2020 uppstå en brist då efterfrågan på civilingenjörer i Sverige förväntas öka till närmare 150 000 jämfört med de 100 000 civilingenjörer som finns i dag.”

Ni kanske inte är lika tokiga som jag, men jag läser det så här:

1) det kommer att bli problem med att utbilda tillräckligt många civilingenjörer,
2) högskoleingenjörerna blir inget problem, och
3) utbildningar till teknologie kandidat, magister och master saknar helt betydelse.

Intrycket förstärks av att civilingenjör nämns tio gånger på avsnittets knappa två sidor, medan högskoleingenjör dyker upp tre och kandidat bara en gång. Magister och master nämns inte alls i sammanhanget.

Låt oss då se vad SCBs har sagt.

I Trender och Prognoser 2011 uppskattas efterfrågan på civilingenjörer 2030 (förvisso ”efter 2020”…) mycket riktigt till nära 150000 – 144000 för att vara mer exakt. Men tillgången beräknas uppgå till 137000, i vilken för övrigt master inräknas. Tillgången reviderades i SCBs Ingenjörerna till 147000, främst pga. förändrade nybörjartal och examensfrekvenser.

Alltså ett litet överskott, i själva verket, på 3000.

För gymnasie- och högskoleingenjörer bedömde SCB efterfrågan 2030 istället till 192000 (redan där blir man lite överraskad, eller hur?). Tillgången, i vilken teknologie kandidater och magistrar ingår, beräknades till 142000. När även denna siffra hade reviderats, sjönk tillgången till c:a 138000.

Alltså ett rätt rejält underskott, i själva verket, på 54000.

OK, så uppgifterna från UKÄs styrgrupp var lite missvisande. Det behöver väl inte betyda att de gjorde ett dåligt jobb när de utvärderade utbildningarna?

Naturligtvis inte, men det gör mig definitivt orolig för hur de på ett personligt plan värderar de utbildningar de hade i uppgift att, tja, utvärdera.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar