Motiv för en Modern Gymnasieingenjör

För ett par veckor sedan satt jag och funderade över regeringens förslag om att permanent införa en ny gymnasieingenjörsutbildning genom att bygga på teknikprogrammet med ett fjärde år. Mitt fokus måste ha brustit för ett ögonblick, eftersom ögat plötsligt fångades av den här rubriken:

First Satellite Developed By High Schoolers Sent Into Space

Thomas Jefferson High School for Science and Technology är kanske inte vilken high school som helst, och de gjorde jobbet tillsammans med volontärer från skolans sponsor Orbital Science, men ändå  – it gets you thinking. Som en av ingenjörerna från Orbital sa:

”Up until about 20 years ago, only governments would have been able to do it. About 10 years ago, universities started to get involved and now you have the ability of high schools very early in their career able to get their hands dirty working on a real space program that’s going to go into space orbit.”

Med förändrade tider följer helt klart förändrade utbildningar. Det är helt enkelt inte utbildningens längd som är den avgörande skillnaden mellan den civilingenjör som 1913 läste fyra år och den som i våras gick ut från ett femårigt program, trots den hisnande tekniska utveckling som ägt rum under tiden.

Det känns nästan lite löjligt att behöva säga det, men det är naturligtvis så att hela utbildningen – från förskola och uppåt – har förändrats radikalt. Utbildningen idag ger både mer, annat och ibland även mindre. Om den inte hade gjort det, skulle de flesta av oss fortfarande gå i skolan. Ut ångmaskiner och logaritmtabeller; in hållbar utveckling (nåja) och datorer.

På samma sätt menar jag att en modern gymnasieingenjör har förutsättningar att hävda sig även i framtidens tekniska landskap.

Faktum är att de gymnasieingenjörer av tidigare snitt som befinner sig därute fortsätter att hävda sig bra (liksom för övrigt de civilingenjörer som läst fyra år). Kanske har de lärt sig något på jobbet också, vem vet. Problemet är bara att de är på väg att försvinna. Antalet gymnasieutbildade tekniker och ingenjörer minskade med nära 90 000 från 1990 till 2009, och under perioden fram till 2030 beräknas ytterligare 110 000 lämna arbetsmarknaden. Totalt rör det sig om 70 000 personer med fyra års gymnasieingenjörsutbildning och därtill 130 000 med 2-3 års tekniskt gymnasium.

Trots att de högskoleutbildade ingenjörerna under samma period förväntas öka till 240 000, ser de inte ut att täcka de det framtida behovet av arbetskraft med gymnasieingenjörens kompetensprofil. Inget talar heller för att det skulle var nödvändigt att till varje pris ersätta samtliga med civil- och högskoleingenjörer.

Därför tror vi på tanken att skapa en ny och modern gymnasieingenjörsutbildning – om det sker på rätt sätt och i rätt takt. Det treåriga teknikprogrammet fordrar viss anpassning för att säkra progressionen genom det fjärde årets gymnasieingenjörsutbildning, men till skillnad från regeringen menar vi att det vore missriktat att försöka integrera det med en eller flera inriktningar inom det industritekniska programmet.

Om man skulle ändra ytterligare något, borde det rimligen vara att faktiskt göra det studieförberedande teknikprogrammet studieförberedande – för teknik. Om det låter självklart, så måste jag tyvärr meddela att det idag bara är en av fem inriktningar som ger automatisk behörighet till civil- och högskoleingenjörsutbildningarna. De övriga fyra räcker inte till för någondera utan särskilda tillval.

Läs gärna Sveriges Ingenjörers hela yttrande över regeringens förslag.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar