Fågel, fisk – eller pannkaka? Om de senaste planerna för Teknikprogrammet

Gymnasieskolans Teknikprogram gavs en helt ny skepnad så sent som 2011, men i veckan presenterade Jan Björklund ett förslag på justeringar av konceptet. Handlar det då om att samtliga inriktningar, utan särskilda tillval, ska ge behörighet till högskolans ingenjörsutbildningar? Nej, om det vore så väl. För det är faktiskt så att teknikprogrammet inte automatiskt ger den behörigheten annat än på en av fem inriktningar. Klart mystiskt, jag vet.

Vad det istället handlar om, är att avveckla det Industritekniska programmet i sin nuvarande form, och istället förvandla det till ytterligare ett spår (det kan bli flera) inom just Teknikprogrammet. Ett av de motiv Björklund anförde för detta var att ”gränsen mellan produktionstekniker och produktionsingenjörer blir mycket mindre i framtiden än den som förr var mellan ingenjörer och verkstadsarbetare”.

Låt oss stanna upp där ett ögonblick för en liten jämförelse. En pilot har otvivelaktigt både hög yrkeskompetens och stort ansvar, men finns verkligen en gräns där pilotyrket har blivit så komplext att det till slut närmat sig flygplanskonstruktörens? Jag skulle nog hävda att det inte i första hand är en gradskillnad mellan de två yrkena, utan en artskillnad. På samma sätt menar jag att det förhåller sig med målen för de två gymnasieprogram som nu är aktuella för förändringar.

Utbildningarna är förvisso besläktade, så till vida att de i vart fall till del riktar sig till samma bransch (Teknikprogrammet har inriktningar även mot samhällsbyggnad, IT och teknikvetenskap). Att det för just denna del kan finnas vinster med att bedriva utbildningarna sida vid sida, med möjligheter till samarbete dem emellan, förefaller därför rimligt. Att förena dem med en gemensam ingång inom Teknikprogrammet tror jag däremot är en helt annan sak.

I den bästa av världar skulle en sammanläggning kunna öppna dörren till ingenjörsyrket för grupper som annars inte hade vågat sig på det. Men i den värld vi faktiskt får hålla tillgodo med, måste den dörren börja öppnas långt före valet av gymnasieprogram.

Jan Björklund inledde med att nämna att intresset för Teknikprogrammet ökade mycket kraftigt ”när den nya gymnasieingenjörsexamen började införas”. Kanske finns ett samband, men den är ju faktiskt inte införd riktigt än – fram till mitten av 2015 bedrivs den fortfarande på försök på 20 orter i landet. Och faktum är att antalet sökande de senaste åren har ökat även till högskolans ingenjörsutbildningar.

En stor skillnad som Björklund däremot missade, är att det nya Teknikprogrammet uteslutande ska vara högskoleförberedande, till skillnad från det gamla som även skulle förbereda för yrkeslivet. Kan det ha spelat roll för det ökade intresset? Kan det spela roll att det nu även finns nationellt fastställda inriktningar, snarare än den snårskog av varianter som tidigare bredde ut sig?

Observera att jag inte har något problem med att nivån på det Industritekniska programmet höjs om som så krävs. Men ett bättre sätt att vässa Teknikprogrammet vore därför återigen att rigga det så att samtliga inriktningar med automatik faktiskt ger behörighet till högskolans civil- och högskoleingenjörsutbildningar, på vad som ändå är gymnasieskolans enda tekniskt-teoretiska utbildning.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar