Survivorship bias

Vid några tilfällen per år organiserar en del av de lokala IT-nätverken en afterwork där man får höra olika framgångsrika historier om företagare, konsulter och chefer. De berättar hur de arbetade hårt, de hade en plan och de tog en risk, och efter några upp och nedgångar, kommer framgången. Då det dags för ett mingel, och över ett glas cider hörs äldre kollegor sucka ”Åh, om jag bara hade modet att ta en risk!”. Evenemangen ska vara uppfostrande, inspirerande och uppmuntrande, och publiken brukar bli desslikes, eller åtminstone beklaga sig över att de inte har varit modiga risktagare för några år sedan. Visst kan vi lära oss något av dessa framgångar.

Ändå, det finns historier som kan vara mer användbara, men förmodligen kommer vi aldrig att få höra dem på scenen – misslyckandeberättelser! Vad händer om förlorarna har samma historia som vinnarna? Tänk om de också arbetade hårt, hade en plan och sedan tog en risk, och efter några upp och nedgångar, kom bara en skuld och frustration? Kanske den enda skillnaden mellan en förlorare och en vinnare kan vara att man startade sin verksamhet år 2007, men den andra under 2008? Eller vinnarens svärmor var i en stickningsklubb med en faster till en framtida investerare eller en partner? Vi kommer aldrig att veta vad som var nyckeln till framgång genom att lyssna enbart på vinnarnas berättelser, oavsett om vi lyssnade dag och natt och analyserat deras liv in i minsta detalj.

Det är samma sak när vi hör en hockeyspelare som hävdar hur allt gick bra för hans lag efter tränaren sade ”Killar, vi kommer att vinna det här!”. Vilket leder till att vi bara kommer tänka på hur det är viktigt att uppmuntra spelare med ett sådant budskap. Oavsett att det besegrade laget förmodligen fått samma budskap från sin tränare. Därför kommer ingen fråga förlorarna vilka budskap de fick.

Min farfar gillar att klaga över hur bilar på 60-talet var byggda för att hålla. Han kommer aldrig att kunna hitta en sådan pålitlig bil som en NSU Prinz, som har levt längre än det företag som tillverkat den och alla företagets efterträdare. Vad min farfar inte ser är att han återigen tittar bara på en vinnare. Många bilar från 60-talet är helt bortglömda, eftersom de blev trasiga och rostiga för länge sedan. Men vi kan inte se dem och vi glömmer dem (eller aldrig ens lär känna att de existerade).

Survivorship bias är en ”bugg” i vår hjärna som får oss att glömma misslyckandet och därmed glömma skillnaden mellan misslyckande och framgång.

Som vi kan se, det händer hela tiden. – När vi tror att vi borde skriva en roman på ett café eftersom det är där JK Rowling var när hon skrev Harry Potter, – då vi självsäkert öppnar en restaurang som skulle vara lukrativ eftersom, hallå, ser ni inte alla dessa restauranger i centrum fulla av människor, – när vi rycks med av nyheter om alla dessa lotterivinnare och kör till med fler Triss, – när ett företag intervjuer sina anställda att se hur nöjda de är, men naturligtvis, inte inkluderar de som slutat för att de var missnöjda.

Vinnaren tar allt, inklusive media och berömmelse. Även deras dumma beslut verkar lysande efter deras framgång.

De misslyckade sådana är helt och hållet osynliga. Den som inte blir intervjuad, delar  inte sina upplevelser. Vi glömmer att de finns och vi glömmer deras berättelser.

Även om jag inte förväntar mig att horder rusar för att höra misslyckandeberättelser från konkursentreprenörer eller wannabe-skådespelerskor som är fortfarande bara servitriser i Los Angeles, är det nyttigt med mindre lyckligt lottade (och oftast mycket större) del av historien i åtanke.

Vi ser bara vinnarna…

wrong

 

 

 

 

 

 

…men är det hela bilden?

…men är det hela bilden?

Gästbloggare:

Sanja Šain, MSc
Mjukvaruarkitekt inom mobilteknologi, Tieto Sweden AB
(se.linkedin.com/in/sanjasain)

Gästbloggare
Relaterade inlägg
Lämna ett svar