Här var det extra söta ingenjörskrusbär

I den pågående debatten om utomeuropeisk arbetskraftsinvandring har från olika håll hävdats hur viktigt systemet är för invandringen av kvalificerad arbetskraft inom teknik och data. Detta kastas nu omkull av nya uppgifter från Arbetsförmedlingen.

Under våren skrev t.ex. Thomas Gür i SvD: ”Förra året beviljades närmare 4000 dataspecialister och ingenjörer från länder utanför EU arbetstillstånd i Sverige – huvudsakligen från Kina och Indien. Det är så företagen tillgodoser behovet”. Och i DN skrev Annika Ström Melin på ledarplats: ”Den nya svenska IT-boomen bygger alltså delvis på att det har kommit kunnigt folk från Indien, Kina och andra länder utanför EU. Och det finns behov av fler.”

Men nu har Arbetsförmedlingen släppt en rapport där resonemangen om kvalificerad arbetskraftsinvandring leder i en helt annan riktning.

Låt mig här bara säga att Sveriges Ingenjörer tycker att det är lika naturligt att ingenjörer kan komma till Sverige för att arbeta – så länge löner och anställningsvillkor följer svenska normer och avtal – som att svenska ingenjörer söker sig utomlands.

Även om arbetstillstånden är fler inom högkvalificerade yrken, visar Arbetsförmedlingens rapport att de är väsentligt kortare. För ingenjörs- och datayrken är de beviljade tillstånden i genomsnitt under 400 dagar, trots att det är möjligt att söka för två år. Tillståndet kan förlängas med ytterligare två år, och därefter är det möjligt att ansöka om permanent uppehållstillstånd.

Rapporten visar även att 10450  arbetstillstånd beviljades i datayrken under perioden 2009-2012, men inte fler än 4644 var giltiga (inklusive förlängningar) vid slutet av 2012 (kvot 0,44). Inom ingenjörsyrken har totalt 3810 fått arbetstillstånd, men bara 1600 var giltiga vid utgången av 2012 (också det en kvot på 0,44).

Jag ger mig på en förenkling: Samtliga beviljade arbetstillstånd antas gälla 400 dagar, och fördelas lika över perioden. Då skulle antalet giltiga tillstånd vid varje given tidpunkt – utan att någon stannar kvar – vara 2800 för dataspecialister, och ungefär 1000 för ingenjörer. När faktiskt giltiga tillstånd enligt ovan räknas av, återstår 1800 dataspecialister och knappt 600 ingenjörer över en fyraårsperiod. Det motsvarar ungefär 17 procent av de beviljade tillstånden, vilket alltså potentiellt kan utgöra det permanenta tillskottet. Såvida inte de också reser hem.

De totalt 8300 som kom till Sverige för att arbeta i restaurang- och städyrken hade i genomsnitt längre arbetstillstånd (över 600 dagar), och fler (kvot 0,68) med gällande tillstånd i december 2012 – trots att det inom dessa yrken råder överskott.

Arbetsförmedlingen drar av detta slutsatsen att ”arbetskraftsinvandringen inom de yrkesgrupper där Arbetsförmedlingen bedömer att det råder arbetskraftsbrist är mer temporär till sin karaktär”. En mer rättvisande term för detta är snarare arbetskraftsbesök.

Vare sig vid ansökningstillfället eller senare förefaller alltså intentionen – hos den rekryterade dataspecialisten/ingenjören, arbetsgivaren eller båda – sällan vara stadigvarande bosättning och arbete i Sverige. Det är väl ändå märkligt?

Som Arbetsförmedlingen lyfter fram, kan en del av förklaringen till att inte fler utnyttjar möjligheten att rekrytera från tredje land ligga i handläggningstider, språkbarriärer, problem att förstå sig på olika yrkeskvalifikationer och svårigheter att över huvud taget hitta potentiella kandidater.

Men en driftig entreprenör som verkligen lider brist på ingenjörskompetens skulle väl inte låta sig hejdas av hinder som dessa? Inte om bristen vore akut?

Den sista frågan är relevant särskilt som inte ens de företag som faktiskt utnyttjar möjligheten tycks ha för avsikt att primärt tillgodose ett stadigvarande arbetskraftsbehov inom teknik och data.

Statistiken om vilka arbetsgivare som rekryterar från tredjeland är bristfällig i Migrationsverkets register, skriver AF. En manuell genomgång ledde dock fram till slutsatsen att ”multinationella företag som själva har rötterna i tredjeland stod bakom en stor del av de beviljade arbetstillstånden”. Arbetsförmedlingens tolkning är att dessa har ”till synes upparbetade rekryteringskanaler och nätverk”.

Detta belyser samtidigt ett annat problem: Det syns bara i begränsad utsträckning vara individuella, självständiga initiativ som kännetecknar arbetskraftsinvandringen.

Frågan infinner sig också hur lätt det skulle vara, med tanke på den höga arbetslösheten bland i Sverige redan bosatta högskoleutbildade ingenjörer med utlandsfödda föräldrar. Enligt SCBs rapport Ingenjörerna var arbetslösheten för civilingenjörer med svenskfödda föräldrar 1,9 procent i november 2010, och för högskoleingenjörer 2,6 procent. Bland ingenjörer med utlandsfödda föräldrar var andelarna istället 8,2 respektive 11,2 procent. Hur svårt kan det vara att hitta dom?

Kanske är det då inte något att förvånas över, att inte fler av de som kommit hit för att studera ingenjörskonst stannar kvar. Det borde inte ha varit så svårt att hitta dom heller.

För ett så exportberoende land som vårt, är en provinsiell oförmåga att välkomna ingenjörer med skiftande bakgrund en stor svaghet. I tider när företag klagar över brist på i första hand yrkeserfarna, är det särskilt olyckligt att inte fler vågar lita på ingenjörer från andra länder, med examina från högskolor andra än de svenska.

Riktigt hur många ingenjörer som finns därute vet ingen med säkerhet, men kanske är de svenska ingenjörernas andel halvannan procent. Fler är de inte.

Men ingenjörskunnandet känner inga gränser. Så hur klokt är det att komma hem tomhänt från torget bara för att inga svenska ingenjörskrusbär stod att finna?

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar