Kampen om högskolan

bild testUniversitet och högskolor erbjuder en oöverträffat framgångsrik miljö att utbilda och forska för framtiden och samhällets bästa.”

Frasen står att läsa i det framtidsmanifest som SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund) tagit fram. Jag undrar: enligt vem då? Och jämfört med vadå?

Framtidsmanifestet har tagits fram av en arbetsgrupp ledd av Anders Söderholm, rektor på Mittuniversitetet. Han presenterade manifestet och tankarna bakom det på konferensen ”Högskola och samhälle i samverkan” i Eskilstuna i går.

Universiteten och Högskolorna, menar han, är idag satta under stor press från utomstående aktörer som vill påverka lärosätenas verksamhet, t.ex. Svenskt Näringsliv, fackförbund (där kände jag mig träffad) och andra intresseorganisationer. Syftet med framtagandet av dokumentet var således att ta tillbaks taktpinnen och tydliggöra vad högskolesektorn själv tycker och vill.

Manifestet bär namnet ”Framtiden börjar nu! Manifest för dialog om den svenska högskolan 2030”. Visserligen sammanfattar dokumentet (som är på en A4:sida) på ett bra sätt vad högskolans roll är och har varit. Men det var inte detta jag förväntat mig i ett framåtsyftande dokument. Jag hade förväntat mig klarare ståndpunkter om högskolornas egna utmaningar och om dess roll i det nya, framtida samhället.

Söderholm medgav att dokumentet är ett resultat av kompromisser. Utan ett allmänt hållet dokument skulle alla inte ha kunnat skriva under på det. Han sa att man utifrån manifestet kan driva på i olika frågor. Utifrån stycket ”dialog” kan man t.ex. diskutera samverkan högskola och omgivande samhälle. Men fortfarande, menar jag, står där inte vad SUHF anser i frågor som rör samverkan, mer än att frågan är viktig.

Söderholm berättade att de utifrån manifestet kommer att ta fram en aktionsplan. I de specifika aktiviteterna kommer mer tydliga ståndpunkter framgå. Det finns också andra arbetsgrupper i SUHF:s regi som arbetar med olika mer specifika frågor.

Jag lyssnade och förstod men kände mig ändå inte övertygad.

Att universitet/högskola som institution har överlevt genom historien visar på styrkan hos den, sa Söderholm vidare. Det resonemanget tillsammans med citatet ovan som andas aningen hybris, ger mig signaler om att det snarare behövs fler som bryr sig om den forskning och utbildning som bedrivs på lärosätena, inte färre.

Vi gör ingen en tjänst genom att inbilla oss att den form vi har för forskning och utbildning idag också kommer att passa om 30 år eller 100 år. Samhället förändras i en rasande takt. När resten av samhällets aktörer dagligen frågar sig: är vi allra bäst anpassade för att uppfylla vårt syfte? Då har vi inte råd att låta lärosätena slippa det.

Dokumentet påminner om lärosätenas roll som försvarare av de akademiska grundvärderingarna, så som den akademiska friheten. Det är bra. Men det talas inte om de människor som skall försvara den akademiska friheten och för övrigt bidra till de mål som sektorn har. Lärosätena kan ses som kollektiv med en kollektiv uppgift. Men lärosätenas kollektiv består av individer. Är det då inte av stor vikt hur man ser på dessa individer? Hur de behandlas? Vilka förutsättningar just de ges att bidra till målen som är uppsatta?

Då kommer jag tillbaks till själva ”kampen” om högskolan. Högskolan är del av samhällets skelett. Vad som sker där behöver debatteras och stötas och blötas. Bäst är det om det är en debatt som sker med kunskap i bagaget. Högskolorna vet hur det ser ut på deras lärosäten. Och t.ex. vi som fackförbund bär på kunskapen om våra medlemmar och deras behov. Om vi alla möts med våra respektive perspektiv har vi bästa möjligheterna att utveckla högskolan.

Läs mer: X-universiteten utmanar med gränslös utbildning

Josefin Utas

"Jag tycker om att diskutera!"

Relaterade inlägg
Lämna ett svar