Intressant tid vi lever i, synd att den kanske är lite dyster.

Global handel och produktionsmönster kan komma att ändras av möjligheten till billig och inhemsk energi i Nordamerika. USAs konsumenter är dessutom bäst i världen på just konsumtion. Vidare mår den kanadensiska ekonomin förhållandevis väl och Mexiko går rätt starkt utan att någon talar om det. Det borde vara bra för jobben i USA. Om än sannolikt ganska olyckligt för hållbarheten, då tillgodogörandet av den nya inhemska energin kan hävdas vara i det närmaste miljövidrig. Somliga observatörer menar att man redan ser hur tillverkningsindustrin har börjat flytta hem igen. Amerika kan åter bli en stormakt inom tillverkning, vilket skulle vara lysande för tillväxten.

Trots detta visade siffror nyligen att 500 000 mäniskor slutade att ens försöka få jobb i USA under mars. Arbetskraftsdeltagandet är på den lägsta nivån sedan 1979. Samtidigt ligger Dow Jones aktie index nära toppnoteringar.

Det finns en tes att aktiemarknaden tenderar att ligga sex månader före den reala ekonomin. Aktörer ser vad som är på gång och prissätter därefter. Vi kan ju hoppas att det är så. Då bör det spurta uppåt för USA någon gång under sommaren. Med lite tur kanske vi då får se att begreppet ”jobblös tillväxt” saknar substans och att den amerikanska arbetsmarknaden rivstartar i takt med BNP. Då borde vi även se det historiskt höga och sorgliga behovet av food-stamps falla tillbaka i USA.

Med lite otur är det bara så att när centralbanker dels trycker nya trillioner, dels köper mängder av värdepapper så lyfter börsen ändå, trots att den reala ekonomin fortsätter gå på halvfart.

Poängen är att senaste årens nöd har saknat lag. Därför har tre inte tidigare obekanta fenomen drivits till sin spets under krisen: centralbanksinitiativ, utvinning av ny energi och bolagseffektivisering till den grad att jobbtillväxt kanske inte längre följer konjunkturen uppåt.

Kanske är det vi ser ingen revolution. Kanske kommer vi kunna förhålla oss till en ny dynamik på så vis att vardagen fortsätter som tidigare med endast mindre förändringar. Jag tror på något sådant, att det löser sig, helt enkelt. Kanske krävs det ytterligare friktion, men det blir det rätt bra – över tid.

Men, kanske skapas just nu jätte-bubblor i tillgångsvärden som senare sänker folks ekonomi, banker blir insolventa och kanske imploderar pensionstillgångar så ättestupa återinförs. Kanske får man ett nytt klassamhälle där mäniskor med jobb står mot dem utan.  Kanske får vi se sådan polarisering att det demokratiska maskineriet börjar hacka mer än vad vi redan sett i Italien och för all del även i USA. Kanske kommer internationell politik ändras när världen blir mindre beroende av Mellanöstens olja.  Eller – kanske händer något helt annat, något jättebra.

Den typen av osäkerhet inför framtiden är väl ganska intressant?

 

(P.S. Det dystra i det hela är att relativt Europa så är det USAs ekonomi som ”mår bra”, deras låga arbetskraftsdeltagande till trots.)

Skrivet av Alexander Gusterman, tidigare förbundsekonom

Ingenjörsbloggen
Relaterade inlägg
Lämna ett svar