En lek med siffror om ingenjörsbrist

Den rubriken lär väl ge ett par träffar i därute, tänker jag för mig själv. Å andra sidan har nyckelordet – ingenjörsbrist – blivit så vanligt, att det kanske inte nödvändigtvis lockar några läsare längre. Vi får se.

Just den här gången tänkte jag kika lite närmare på SCBs Arbetskraftsbarometer, som genom enkäter till arbetsgivare försöker fånga upp arbetsmarknadsläget för ett sjuttiotal utbildningar. Barometern redovisar uppgifter för 9 inriktningar till civilingenjör och 4 till högskoleingenjör. Den skiljer också på nyexaminerade och yrkeserfarna, vilket inte är oväsentligt: läget för nyexaminerade är självfallet det centrala för den som snart är klar med studierna.

Det förhåller sig dessutom så, att det med barometerns mått mätt är en betydande och varaktig skillnad i efterfrågan på yrkeserfarna och nyexaminerade. När det råder brist på de förra, är tillgången på de senare med få undantag fortfarande i balans eller till och med god. Och de år då barometern pekat på balans för yrkeserfarna, så var deras arbetsmarknad snarare dålig (vilket också gör själva styrkan i det barometerutslaget tveksam) – medan den för nyexaminerade var riktigt usel.

Det förefaller alltså som om tillflödet av nyexaminerade aldrig riktigt lyckas tillgodose behovet av erfarna ingenjörer. Ändå uppkommer sällan akut brist på nyexaminerade, trots långvarig brist på yrkeserfarna. Den uppenbara kontentan av detta är att antagningen till ingenjörsutbildningarna i vart fall inte utan närmare eftertanke kan bygga på efterfrågan på yrkeserfarna ingenjörer. Jag skrev för övrigt helt nyligen lite om bland annat detta i ett PM Om behovet av ingenjörer.

Nu är det förvisso så att utslaget i Arbetskraftsbarometern följer på en beräkning där andelen företag som uppgivit brist dras ifrån andelen som svarat att tillgången varit god (och de som angivit balans lämnas därhän). Ett utslag i den ena eller den andra riktningen betyder alltså inte alla företag upplever antingen god tillgång, balans eller brist.

Men brist måste väl alltid vara dåligt, eller hur? Inte nödvändigtvis, vill jag påstå, och jag ska försöka argumentera för det nedan. Jag tar sikte på nyexaminerade av två skäl: dels skuggar deras arbetsmarknad alltid den för erfarna på visst avstånd; dels är de – hur man än ser på det – viktigast för framtiden. Vi tänker oss tre olika scenarier:

a) Ständigt stort överskott

1 . Alltid svag arbetsmarknad, tidvis mycket hög arbetslöshet. Genomgående lågt kompetensutnyttjande, med obefintlig utveckling av löner och anställningsvillkor.

2. Många tvingas ut till sekundära yrken på ständigt lägre nivå, varifrån de sällan eller aldrig kan återvända till ingenjörsyrket.

3. Utbildningarna blir oattraktiva, med lågt söktryck, vilket leder till mindre urval och svårigheter att upprätthålla utbildningens kvalitet.

b) Ständigt stort underskott

1. Hämmad näringslivsutveckling, utflyttning eller expansion av verksamheter utanför landet. Normalt obefintlig arbetslöshet, maximalt kompetensutnyttjande och stark lönedrivning – så länge verksamheterna fortsatt finns i Sverige.

2. Den som slår in på annat än ett ingenjörsyrke gör det alltid av eget fritt val.

3. Ingenjörsutbildningarna är heta, söktrycket mycket högt och möjligheten att höja ribban vid antagning extremt goda.

c) Varierande skillnad i utbud och efterfrågan – men aldrig i botten

1. God arbetsmarknad är regel, kompetensutnyttjandet högt, anställningsvillkor och löner utvecklas positivt. Temporär större brist tillgodoses genom alternativa kompetenser från andra högskoleutbildningar, yrkeshögskola, gymnasium eller genom rekrytering från utlandet.

2. En stor majoritet finner ingenjörsjobb och den sekundära arbetsmarknaden erbjuder acceptabla alternativ.

3. Stadigvarande attraktiva utbildningar, bra söktryck och förutsättningar för hög utbildningskvalitet.

Allt detta är givetvis ytterst teoretiskt, eftersom de första två scenarierna inte är beständiga. De kommer i praktiken driva utvecklingen mellan sig i tvära kast, allteftersom ungdomarna söker sig till eller ifrån utbildningarna. Kasten lär dock inte överensstämma med svängningarna i efterfrågan, och avskräckningseffekten av a) kan mycket väl visa sig sitta i längre än lockelsen av b).

Mitt val faller därför naturligen på c). Detta kräver en hel del is i magen när efterfrågan når plötsliga toppar. Det kan då vara till stöd att komma ihåg att prognoserna inte gör anspråk på att ta hänsyn till konjunktursvängningarna, och det gäller även utbildningsdimensioneringen.

Så vilken andel företag med brist är rimlig? Behändigt nog publicerade SCB strax före jul en sammanställning över andelen företag som uppgivit brist (alltså inte de beräknade barometerutslagen) på de tretton ingenjörsutbildningarna sedan 2002. Genomsnittet per utbildning över de elva åren varierar från 4 till 34 procent. Sju av de tretton utbildningarna nådde botten (inga företag uppgav brist) vid totalt 11 tillfällen, medan 6 nådde över 50 procent vid totalt åtta tillfällen. Tre av utbildningarna pendlade mellan dessa ytterligheter under perioden, och för sex av dem växlade andelen företag med brist från under 10 till över 50 procent.

Bilden är minst sagt spretig, men låt mig göra ett försök att dra ett par slutsatser: För att uppnå scenario c) bör andelen som uppger brist aldrig vara mindre än 10 procent. En majoritet av utbildningarna låg under den nivån åren 2003-2005, vilket resulterade i en arbetslöshet på 12-14 procent ett år efter examen enligt förbundets undersökningar. Snittet för andelen företag med brist över tid måste således vara betydligt högre, säg i intervallet 25-30 procent. Toppar på det dubbla kommer – som nu – att behöva accepteras enstaka år.

Om nu inte argumenten ovan övertygar om att en viss brist alltid är av godo, så har jag andra (som Groucho Marx kunde ha sagt), och till den ändan vänder vi på kikaren. För om 70-75 procent av företagen menar att tillgången på nyexaminerade är god eller i balans, varför upplever andra en brist? Bland förklaringarna skulle vi kunna finna arbetsinnehåll, anställningsvillkor, arbetsmiljö, branschens/företagens renommé eller helt enkelt det geografiska läget. Inget av detta går att lösa med fler ingenjörer på samma ställe. Dessa företag får därför finna sig i om ingenjörerna utnyttjar utbildningens bredd och söker sig helt andra arbeten, med villkor och innehåll de är tillfreds med, på platser där de vill leva och bo. Beklagar.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar