Forskningen sinkas av offerkultur

Det finns ingen universallösning för att snabbt öka Sveriges samlade forskningsprestationer. Det finns bara förslag som kan föra utvecklingen i rätt riktning. Jag lyfte ett förslag i Vetenskapsrådets tidning Curie om säkrare anställningar på högskolan. Högskolan ska attrahera de forskare som utför bäst forskning, inte de som bäst ”klarar av” anställnings- och arbetsvillkoren som råder där.

I en uppföljande artikel tar prefekt Christer Löfstedt upp fler förslag för bättre forskning. Vi på Sveriges Ingenjörer delar många av hans tankar och förslag vilka delvis är inspirerade av Benner och Öquists rapport från 2012. Men vi delar inte Löfstedts uppfattning att det skulle vara ”facklig klåfingrighet” att vilja se tryggare anställningar på högskolan.

Det finns många missuppfattningar om fasta anställningar på universitet och högskolor. En är att forskare inte kan konkurrera om de har fasta anställningar. Det är fel. Sådan konkurrens sker hela tiden – utanför universitetsvärlden. Konkurrensen forskare emellan grundar sig på jämförelser av vetenskapliga prestationer, pedagogisk kompetens eller dylikt, inte på var eller hur man åstadkommit detta. Och det går alldeles utmärkt att ha ett system där man kan avancera i olika steg inom en fast anställning. Återigen;  precis som utanför universitetsvärlden. Vill man påverka detta är det utformningen av karriärvägarna man ska diskutera.

Bland de som arbetar med forskning och undervisning inom universitetsvärlden arbetar i genomsnitt en av tre på en tidsbegränsad anställning. Värst är det inom medicin, där nästan hälften har tidsbegränsad anställning. Inom de ämnen som rör Sveriges Ingenjörers medlemmar mest, teknikvetenskap och naturvetenskap, är det ungefär en av tre som innehar tidsbegränsade anställningar. Detta är ett faktum som de som funderar över sin framtid ställs inför. Om avsikten med systemet med tidsbegränsade anställningar är att sätta blåslampa på forskarna vore det rimligt att ingen alls skulle ha fast anställning. Men ingen propagerar för det.

Inställningen att forskning är ett kall och forskare är människor som måste avstå sina vanliga, mänskliga behov, är inte bara rotad i samhället utan tyvärr även i akademins kultur. Den hålls kvar även av de verksamma inom högskolan. Jag blev varse detta redan under min egen tid i den akademiska världen. Till en början ter det sig märkligt, men vid närmare eftertanke är det inte helt oförståeligt. I tuffa miljöer är gemenskapen med andra det sista halmstrået som man tar till. Man är i alla fall inte ensam i det negativa som råder och försvarar det därför, även om det finns alternativ.

Mycket mer kunde sägas om kulturen som omgärdar högskolan. Men det positiva är att lärosätena faktiskt råder över utvecklingen inom den. Ett exempel på det är doktorandanställningarna. Nästan alla lärosäten har nu själva valt att avskaffa användandet av utbildningsbidrag som finansieringsform för doktorander och ger istället doktorander en anställning redan från start.  Allt ”det går inte” handlade tydligen om attityd snarare än verkliga hinder. Det som krävdes var bara att några lärosäten tog täten och visade vägen, så följde resten efter.

Nog för att vi som fackförbund värnar de enskilda forskarnas situation, men en förbättring av anställningsvillkoren handlar också om att värna hela forskningens framtid i Sverige. Ska vi tala om konkurrens inom forskningen, kan man verkligen säga att den är satt ur spel inom den akademiska världen. Där ger sig de flesta personer nämligen aldrig ens in i konkurrensen, utan ratar hela den akademiska sektorn.  Med lägre konkurrens sinkas forskningens fortskridande, något som Sverige som ledande forsknings- och kunskapsnation inte har råd med.

Josefin Utas

"Jag tycker om att diskutera!"

Relaterade inlägg
Lämna ett svar