Dags att fundera på Bologna igen

Låt mig först deklarera att jag inte har några problem med civil- och högskoleingenjörsutbildningarna som idé, men som utbildningssystemet har utvecklats efter anpassningen till Bolognasystemet, måste jag fråga mig om det verkligen är det bästa upplägget för att utbilda ingenjörer.

Dilemmat

Den första ansatsen att förbereda övergången till Bologna togs i Magisterexamen i internationell belysning (Ds 2003:4). Där lyftes dilemmat med att magisterexamen inte erkändes utomlands som en second degree. Problemet gällde främst utländska studenter, som upplevde sig förda bakom ljuset när de insåg att vår magisterexamen inte värderades utanför Sveriges gränser som den master den här översattes till.

Nu har kanske problemet med magisterexamen lösts, men istället har vi fått andra på hemmaplan. Ta till exempel de frågor jag får ibland från studenter om huruvida master ändå inte är bättre än civilingenjör, eftersom ”master är en internationellt erkänd examen”. Vad svarar man på det?

Vissa särskilt lyhörda högskolor kom snabbt fram till en lösning: hos oss får du båda examina från en utbildning. Något egentligt svar var det ju inte, för vilken är egentligen poängen med två examina på samma kurser? Men beskedet från den akademiska världen uppskattades säkert ändå. Jag menar, vem skulle kunna veta bättre?

Intressant nog är det svårare att göra det omvända, alltså för den med en teknologie master att ta ut civilingenjörsexamen. Det är som om master inte hade något egenvärde, utan alltid kan betraktas som en delmängd av civilingenjörsexamen.

Allt detta syns ha sin grund i att civilingenjörsutbildningen ofta delas upp i kandidat- och masternivå. ”Kurser får sammanföras till utbildningsprogram” säger högskoleförordningen, men varför till två när det handlar om en enda examen? Dessutom rör det sig om – eller benämns som – program mot två generella examina, där kombinationen blir en yrkesexamen: civilingenjör.

Men, erinrar jag mig, civilingenjörsexamen är ju en yrkesexamen på fem år i ett svep. Så då kanske man inte måste ta ut en kandidat för att efter fem år få ut sin civilingenjörsexamen? Sannolikt inte, men den extra mastern för de två årens masterprogram skulle man nog faktiskt inte få, om man inte har den kandidat man inte borde behöva för att få ut en civilingenjörsexamen. Få se nu, var var jag…

Det är inte heller givet att en högskoleingenjör, som faktiskt har en yrkesexamen, utan vidare kan fortsätta på ett masterprogram (av det här slaget, känner jag mig nödsakad att tillägga). Då syns man behöva uppfylla kraven för den generella kandidatexamen, som civilingenjörerna nu ofta läser till i första fasen utan att – återigen – det krävs för civilingenjörsexamen.

Samtidigt har det på flera lärosäten lustigt nog varit fullt möjligt för högskoleingenjörsstudenter att ta ut även en kandidatexamen, i analogi med civilingenjör och master (men redan innan det fenomenet dök upp). Sannolikt uppfattas det dock som en helt annan sak.

Sammantaget skulle detta kunna förklara varför vi ibland får höra om studenter som inte vet riktigt vilken examen de studerar mot. Det kan förefalla märkligt, men de är inte ensamma om ha svårt att förstå systemet. Jag tänker på kommentarer som den i ett pressmeddelande från Linnéuniversitetet, när de i höstas för andra gången fick avslag på sin ansökan om att få utfärda civilingenjörsexamen:

”Linnéuniversitetets ingenjörsutbildningar i dag bygger på modellen tre plus två år med en grundutbildning och en avancerad nivå. Detta är en internationellt gångbar modell (Bologna). Den internationella beteckningen på examen är Master of Science oavsett om man studerat på ett civilingenjörsprogram eller läst en högskoleingenjör med masterpåbyggnad som Linnéuniversitetet i dag erbjuder.”

Olika men samma, menade man uppenbarligen, och avfärdade därmed Högskoleverkets beslut som i praktiken betydelselöst.

En väg att begrunda

Har det blivit dags att bita ordentligt i äpplet och skrota både högskole- och civilingenjörsexamen i sina nuvarande former? Tanken infinner sig att ersätta dem med en första ingenjörsexamen på grundnivå, följd av en på avancerad nivå – båda självfallet yrkesexamina. Lika bra att passa på att kalla dem för Bachelor respektive Master of Science in Engineering, för att slippa översättningsbestyren.

Säkert kommer invändningen att det inte skulle gå att blanda studentgrupperna; de är ju så olika. Men om nu studenterna är så olika, bör de vara det? Och borde inte de första tre åren på högskolan vara lika mycket värda för både civil- och högskoleingenjörsstudenter?

Måhända finns även farhågan att ett systemskifte skulle kunna leda till ett totalt sett minskat intresse för att utbilda sig till ingenjör, vilket leder till att vi får ut färre ingenjörer på arbetsmarknaden. Men vänta nu: enligt SCB:s senaste redovisning tar bara 33% av nybörjarna studenterna till högskoleingenjör och 51% av de till civilingenjör examen på programmet. Frågan är om inte ingenjörerna till sist ändå skulle kunna bli lika många. Examinerade menar jag. För det är väl poängen, särskilt med en yrkesexamen?

Ingen är betjänt av stora avhopp och oavslutade studier. Ingen är heller betjänt av att högskoleingenjörer ses över axeln – av civilingenjörer, eller av de lärosäten som utbildar civilingenjörer (trots att de utbildar båda). Eller av näringslivet, som ställer upp de mest särpräglade krav vid anställning. Ofta anses de bara kunna uppfyllas av civilingenjörer, trots att kraven lika ofta tycks sakna bäring på utbildningens större teknikinnehåll.

Om nu företagen i ett förenklat tvåstegssystem skulle bli oroliga över att inte veta om det egentligen är en högskoleingenjör som söker jobbet, eller kanske en potentiell civilingenjör som valde att stanna på första nivån (vilket räcker långt), eller möjligen en högskoleingenjör som valde att studera i fem år, då säger jag: låt dem ha det problemet. Låt dem tvingas fundera över vem de har framför sig och vilken kompetens de faktiskt behöver. De senaste åren har nybörjarna till civilingenjör varit 60-90% fler än de till högskoleingenjör, och de examinerade två på en. Är det strängt taget nödvändigt ur ett kompetensförsörjningsperspektiv, effektivt ur ett utbildningsperspektiv och rimligt ur ett individperspektiv?

Återigen känns det betydligt rakare att skapa en riktig tvåstegsraket – även om jag var skeptisk till ett sådant steg inför Bolognaskiftet – istället för att som idag göra det in spe med allehanda konstgrepp. En rejäl förenkling skulle bringa reda i systemet för både svenska och utländska studenter, för de som anställer, och inte minst för högskolorna själva.

Vore det inte rätt befriande?

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar