Svårt att bedöma experter – men våga bör vi

Det finns en anledning till att nobelpris sällan delas ut för upptäckter som gjorts nyligen. Det behövs tid för reflektion, tid att testa om de nya rönen håller och för att se vilken effekt de har på lite sikt på både annan forskning och i samhället. Innan dess är det svårt att bedöma hur betydelsefulla och stora forskningsbedrifterna verkligen har varit. Men framöver ska forskningen i Sverige bedömas i närtid och allra helst potentialen i forskningen. Det står att läsa i den nyligen framlagda forsknings- och innovationspropositionen från regeringen.

Anledningen till den utökade kvalitetsbedömningen är att man vill gynna forskning med ”kvalitet”. Intentionen är bra, men hur man kan lyckas med detta är en riktigt klurig fråga. Regeringens förslag är att metoden ”kollegial bedömning” ska användas, d.v.s. att experter bedömer experter (i detta fall utländska experter).

Även om kollegial bedömning är ett logiskt grepp eftersom metoden är etablerad inom forskarvärlden finns många svårigheter med det. En parallell kan dras till de nationella proven i grundskolan. En god vilja finns att mäta elevernas kunskap. Men hur ser det ut i praktiken? Jo, det pluggas hejvilt inför de nationella proven. Inga vill ju ta risken att inte göra det, eftersom man antar att alla andra gör det också. Hur bra belyser då proven den allmänna kunskapsnivån hos eleverna och hur mycket förmågan att toppa formen när den som bäst behövs? Heisenbergs osäkerhetsrelation på makronivå: man kan inte mäta utan att påverka systemet!

Vidare är det en mänsklig egenskap att vara skeptisk till det man inte förstår. Praktexemplet på detta ur historien är Einsteins relativitetsteori. Den förstods inte alls när den kom. Tiden utvisade hur storslagen teorin var.

Nu är inte alla ämnen lika abstrakta som i det exemplet, men det är svårt att värdera och bedöma om man inte förstår. Jag behöver bara gå till min egen disputation för att påminnas om hur svårt det kan vara att ens ställa frågor till någon vars ämne och metoder man inte till fullo förstår. Jag hade förberett mig på en tuff fajt med min opponent, en högutbildad expert i ämnet, men det blev bara en tafatt dialog på ett allmänt plan. Svårigheten i bedömningen av mitt arbete låg i att det utförts i gränslandet mellan flera olika ämnesområden, en situation som har stor potential. Men det gör inte bedömningen av resultaten lättare utan tvärtom. Där har vi ytterligare en aspekt: hur bred kompetens kan en person besitta?

Även om bedömare med olika kompetens samarbetar finns en naturlig barriär mellan dem. Att kommunicera sina samlade erfarenheter och all sin kunskap till någon annan är omöjligt.

Man kan konkludera att det är ensamt på toppen. Eller snarare i forskningsfronten. Men det ligger i sakens natur. Det handlar om att vara först, plöja ny mark och göra det som ingen gjort. Ju mer banbrytande, desto mer ensam är man.

Med andra ord kommer ett system för bedömning av forskningskvalitet aldrig att bli hundraprocentigt. Men eftersom vi tror att det finns mycket att vinna på att gynna forskning med hög kvalitet måste vi också våga mäta kvaliteten även om det är svårt. Här är vi alltså överens med regeringen. Det viktiga med mätningarna är att de inte kommer att kosta mer än de smakar. Till det vill vi gärna bidra och vi har redan börjat genom att hålla ett seminarium i ämnet. Med den rätta balansakten kan man komma närmare målet: att samhället ska få tillbaks maximalt på sina satsningar på forskning.

Läs mer: ”Forskningspropositionen ur Sveriges Ingenjörers perspektiv”

Josefin Utas

"Jag tycker om att diskutera!"

Relaterade inlägg
Lämna ett svar