Det talas om LAS, men vad är det som sägs?

Tidigare i höst presenterades en statlig utredning som handlar om att det är krångligt och dyrt att säga upp medarbetare i Sverige, vilket antas hämma viljan att anställa. Denna sköra vilja, så känslig för politiker oavsett färg, är naturligtvis alltid tacksam att använda som hävstång för de arbetsgivarorganisationer som vill se fler och större förändringar av LAS.

Just nu – om man kan säga ”nu” om en kampanj som har pågått i decennier – är det alltså anställningsskyddet som sägs sätta käppar i hjulet för företagens rekrytering. Andra gånger är det skatterna som vållar samma problem. Ibland är orsaken att ungdomar inte är intresserade av rätt utbildningar, eller saknar de nödvändiga förkunskaperna för dem. Eller att ingångslönerna är för höga. Eller att de nyexaminerade saknar yrkeserfarenhet när de väl läst rätt utbildning. Och om inte det räcker, anförs till och med brister i attityd och personliga egenskaper.

Låt oss först som sist inse att listan inte har något slut. Det finns därför skäl att stanna upp och fundera över verklighetsbeskrivningen.

Enligt Arbetskraftsundersökningen (AKU) var arbetslösheten i Sverige 7,4 procent i september, och om man får tro arbetsgivarna är LAS således en stor del av problemet. Om vi vänder blickarna till USA, finner vi att arbetslösheten i september var 7,7 procent (16-64 år) enligt Bureau of Labor Statistics. Fullt jämförbar med den i Sverige således – oräknat de som står utanför arbetskraften. I Sverige var den andelen 18 procent, men i USA hela 27 procent. LAS är definitivt inte problemet i USA, men väl konjunkturen. Intressant är dock att trots det väsensskilda anställningsskyddet – och lägre skatter – finns där fortfarande de som helst anställer papperslös arbetskraft.

Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det inte finns någon undre gräns vid vilken det inte längre skulle kunna hävdas att anställningsskyddet hämmar företagens vilja att anställa. Det är rätt defensivt resonerat, men det är viktigt för att komma till insikt om att det alltid kommer att vara fråga om en balans mellan två intressen. Det finns helt enkelt ingen nivå som arbetsgivarföreträdarna kommer att förklara sig nöjda med när det gäller kostnader, vare sig de kommer av skatter, anställningstrygghet eller något annat. Detta är i sig inget att uppröras över, men vi behöver inte köpa argumenten.

Men sådana siffror kan man inte jämföra, protesterar säkert någon. Det är ju fråga om helt olika statistik, och ett helt annat politiskt system!

My point exactly. Innan vi börjar lossa, vända, flytta eller ta bort enskilda pusselbitar, bör vi ta oss en funderare på hur bilden ser ut i sin helhet. Skapar vårt system – sammantaget – just de förutsättningar som ändå ger Sverige dess styrka? Om vi andfått och utan känsla för sammanhang tar till oss det ena förslaget efter det andra, vad händer då med svensk företagskultur? Vad händer med kreativitet och innovation? Vad händer med förmågan till omställning? Vad händer med kittet mellan människor? Vad händer med livskvaliteten?

Dessutom bör man noga skilja på ”lättare att anställa” och ”lättare att få jobb”. Det finns ingen garanti för att ett par välriktade grundskott mot LAS ger arbete till personer vars CV på ett eller annat sätt avviker från önskelistan.

Det gäller också att se upp med orden. Om vitala regler ändras för att fler ska kunna erbjudas tillsvidareanställning – populärt kallad ”fast” anställning –  tunnas då inte också innehållet ut så att en riktigare – men sannolikt mindre populär – beteckning vore ”lös” anställning?

Lustigt nog rapporterar Teknikföretagen i sin rapport Konsekvenser av LAS, att 66 procent av företagen upplever att prestationen förblir oförändrad när en person tillsvidareanställs. Ytterligare 6 procent av företagen menar att den blir bättre och 11 procent vet inte riktigt vad de ska säga. Heder åt medlemsföretagen för en nykter bedömning.

Men vad väljer Teknikföretagen att fokusera på? Jo, de 16 procent som anser att prestationen försämras. ”En annan tolkning”, skriver man för att tänja resultatet dit man vill ha det, ”är att den upplevda trygghet som anställningsskyddet innebär gör att personerna blir bekväma och slutar att anstränga sig.” Författarna anstränger sig desto mera, och drar alltså slutsatsen att trygghet på jobbet skapar latmaskar.

Hur är det då med den grupp på arbetsmarknaden som redan idag är undantagna från reglerna i LAS? Jag tänker på personer i ”företagsledande eller därmed jämförlig ställning”, d.v.s. VD eller motsvarande. Har de inget skydd för anställningen? Jo, som regel, i form av uppsägningstid och avtalat avgångsvederlag. Och det är bra, inte minst eftersom de inte sällan är medlemmar i Sveriges Ingenjörer. Men frågan är varför de erbjuds någon trygghet alls, med tanke på Teknikföretagens slutsatser. Kan de helt enkelt vara felaktiga?

Återigen: det är en fråga om balans. En ytterligare uppluckring av LAS (ja, lagen har redan luckrats upp), kommer inte innebära att rösterna för fler försvagningar tystnar. Det finns alltid längre provanställningar att tala sig varm för, eller önskemål om att än friare kunna välja ut vem som ska vara kvar vid nedskärningar.

Bra kan alltid bli bättre, men låt oss inte glömma att det är ett fantastiskt land vi lever i. Därför behöver vi ha en rimlig uppfattning om vad förändringar i en viss del av systemet – här LAS – kan åstadkomma, och en lika rimlig uppfattning om hur stora problem reglerna skapar.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar