Vem ska ge svensk forskning en framryckning?

Ungefär två veckor efter att forsknings- och innovationspolitiska propositionen presenterades höll Sveriges Ingenjörer ett seminarium för att samla representanter inom politik, näringsliv och akademi till en första reflektion kring regeringens olika förslag för svensk forskning de kommande 4 åren. Peter Honeth, statssekreterare på Utbildningsdepartementet, inledde debatten med att förklara att svensk forskning alltid har varit stark men att vi just nu genomgår en kvalitetssvacka. De förslag som läggs fram i propositionen syftar därför till att höja forskningskvaliteten, så att vi kan ” rycka ifrån” andra länder som just nu genomgår ekonomiska kriser. Tidigare i oktober menade utbildningsministern Jan Björklund på DN Debatt att detta innebär att fler forskare måste våga ta större risker. Många kan säkert skriva under att bra forskning är förknippat med ett visst risktagande, men frågan är hur detta risktagande ska se ut?

Det finns en tydlig skiljelinje mellan de som tänker utifrån ”system” och de som tänker utifrån ”människor” i forskningsdebatten. Tobias Krantz, numera forskningschef på Svenskt Näringsliv och tidigare forskningsminister, förklarade på seminariet att införandet av ett kvalitetsgranskningssystem av basanslagen ytterst naturligtvis syftar till en beteendeförändring bland forskarna. Han menade dock, likt Marianne Granfelt, från Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), att de 20 procent av basanslagen som ska genomgå en kvalitetsgranskning inte är tillräckligt för att ge den genomslagskraft som regeringen önskar. I publiken spetsades frågan till ytterligare: bör risktagandet baseras på vetenskapliga bedömningsgrunder eller, som nu, ett individuellt risktagande där forskare riskerar sin anställning? Peter Honeth bekräftade att det individuella risktagandet idag är för stort och valde att kalla det ett ”systemfel”.

Allt bottnar i en diskussion om konkurrensutsättningen av forskningsmedlen verkligen ger den effekt som avses. I ett tidigare blogginlägg har min kollega Josefin Utas skrivit om just detta. Utas menar att i det offentliga spelet om politiken reduceras ofta forskare till ”fyrkantiga bitar eller kanske snarare maskiner som ska ploppa ut nya innovationer som till sist ska komma hela samhället till nytta”. Hon pekar också på att det inom forskningen, som inom alla arbetsområden, finns ett behov av olika personlighetstyper för att skapa en god dynamik i arbetet.

Honeths kommentar avslöjar något som kanske inte var avsikten med hans uttalande. Det avslöjar ett synsätt där ändamålet helgar medlen. I Björklundska forskningssverige försvinner människorna till förmån av ett systemtänkande där en ”felaktig” beteendeförändring innebär ett ”systemfel”. För det är inte alltid de skarpaste hjärnorna som blir kvar i forskningen bara för att konkurrensen om pengarna ökar. Snarare håller det endast kvar de forskare som står ut med det höga risktagandet. Och då är det frågan om det verkligen leder fram till den internationella framryckning av svensk forskning som Björklund och Honeth så varmt vurmar för.

Skriven av Laila Abdallah, f.d utredare enhet Utredning, utveckling och opinion

Ingenjörsbloggen
Relaterade inlägg
Lämna ett svar