Naturvetenskap, det är svårt det

På uppdrag av regeringen inleder Skolverket nu ett arbete med att förbättra undervisningen i naturvetenskap och teknik, från förskola och uppåt. Regeringen motiverar satsningen med att eleverna tappar i internationella mätningar, och att ämnena är viktiga för svensk ekonomi och arbetsmarknad. Regeringen säger sig också veta att intresset egentligen finns där, men att skolan misslyckas kapitalt med att ta det tillvara.

Att det brister i kopplingen mellan undervisning och elevernas intresse får stöd i en färsk avhandling av Anders Jidesjö. Resultaten publiceras inom ramen för ROSE – Relevance in Science Education, som bedrivs i ett femtiotal länder runtom i världen. Även om intresset för naturvetenskap och teknik är svagt i skolan, visar det sig stämma klockrent med hur ämnena presenteras i tv-dokumentärer.

Lösningen är naturligtvis inte att byta lärare mot dokumentärfilmer, och det påstår inte heller Anders Jidesjö. Han presenterar över huvud taget inga tvärsäkra lösningar, och det är förmodligen klokt. Dessutom ger det mig här tillfälle att spekulera fritt.

Själv kan jag tycka att ”dokumentärversionen” av olika vetenskapliga rön kan bli rätt tradig. Programmen är nästan alltid uppbyggda i thrillerform, och frågan som ska besvaras smulas sönder och upprepas gång på gång för att passa in med reklampauserna och för att hålla tittaren kvar. Däremot är känslan av att faktiskt få vara med och begripa något som framstår som en fantastisk helhet obetalbar – utan att avkräva oss vare sig ekvationslösningar eller närmare kunskaper i det periodiska systemet. Ofta nog avspeglar programmen också det sökande som präglar vetenskapen, och vi kan till vår förvåning höra att även de mest namnkunniga forskare faktiskt hade fel under resans gång.

Att få höra att också auktoriteter har varit ute och cyklat, tror jag skänker tittaren en känsla av befrielse som skulle kunna utnyttjas i undervisningen. Som fysik, kemi, teknik och även matematik presenteras i skolan, får man lätt intrycket att man är lite bakom flötet om man inte förstår hur det hänger ihop. I den mån äldre uppfattningar tas upp, framställs de gärna som rena stolligheter (”solen snurrar runt jorden” etc). Underförstått: nu vet vi bättre, eller hur? Den som då tvekar i förståelsen sällar sig alltså till stollarna.

Säg att du går i grundskolan och har svårt för att förstå och räkna med negativa tal. Vore det då inte underbart att få veta att René Descartes – Descartes! – ”betraktade negativa rötter som ’falska’ eftersom de utgav sig för att representera något som var mindre än ingenting” (Bildning och matematik, Lars Mouwitz, 2004 – med fler bra exempel).

Observera skillnaden:

a) Jag fattar inte negativa tal => jag är dum i bollen.
b) Jag fattar inte negativa tal => jag är i gott sällskap, kanske rentav lika klipsk som Descartes, och förmodligen klipskare än de i klassen som utan vidare säger sig förstå.

Lika upplyftande, men på ett annat sätt, vore det att höra att lord Kelvin (just han), fram till sin död 1907 insisterade på att jorden var ungefär 24 miljoner år gammal – trots att hyfsat övertygande bevis för en betydligt högre ålder växte fram under hans livstid.

Exemplet Kelvin är hämtat ur Bill Brysons En kort historik över nästan allting, som bland mycket annat är en lysande provkarta över hur många som, samtidigt som de bidragit med helt lysande idéer, har haft oerhört fel eller bara oerhört svårt att begripa hur det förhöll sig med något som vi idag tar för ”självklart”.

För att återvända till stolligheterna om solsystemet, så frågade filosofen Ludwig Wittgenstein en dag en kollega varför folk förr i tiden tyckte att det var så självklart att solen roterade runt jorden. Vännen svarade: ”Det var naturligtvis för att det ser ut som om solen snurrar runt jorden.” På detta genmälde Wittgenstein: ”Ok, men hur skulle det se ut om det hade sett ut som om det var jorden som roterade.”

Alltså: Är det svårt? Bra tänkt!

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar