Jag gör bara mitt jobb, sheriffen!

Hösten 2010 fick ett stort antal studenter ett brev hem på posten. Det var ett kravbrev från CSN; eftersom de inte hade läst 40 veckor under läsåret innan, men fått studiestöd för just 40 veckor, skulle de betala tillbaka studiemedel motsvarande 4 veckor. Detta trots att de läst poäng nog motsvarande heltidsstudier. Detta är såklart helt befängt; studenter, som i god tro, pluggat heltid hamnade mellan två myndighetsstolar. Och blev återbetalningsskyldiga på kuppen.

För att börja från början. I Studiestödslagen 3 kap., 5 § står att ”Studiemedel får lämnas för varje vecka då den studerande bedriver studier på minst halvtid. … Studiemedel får lämnas bara för sådan del av studietid som omfattas av den kursplan eller motsvarande som gäller för utbildningen.” I Sverige är ”normalheltidsfarten” vid högskolestudier 40 veckor, där varje vecka motsvarar 1,5 högskolepoäng. Ett års studier på helfart motsvarar alltså 60 högskolepoäng (hp). Många, speciellt tekniska, utbildningar har dock valt att komprimera sin studietid till 36 veckors heltidsstudier, men att detta ändå ger 60 hp. Och det var just här som fallrepet låg; studenterna pluggade motsvarande 60 hp, men på 36 veckor i stället för 40.

Det blev ett himla liv i luckan, och bland andra Sveriges Ingenjörer engagerade sig i frågan. Med rätta. Det var trots allt inte de enskilda studenternas fel att situationen hade uppkommit. Sveriges Ingenjörer beslutade också om ett räntefritt lån som de drabbade teknologmedlemmarna kunde erhålla, motsvarande sitt återkrav. Detta gällde bara för de studenter som var medlemmar hos Sveriges Ingenjörer under den berörda tiden – ett gott exempel på hur ett fackföreningsmedlemskap kan vara en försäkring även för studenter.

Även regeringen insåg att något var galet, och la ett förslag till riksdagen som innebar att studiemedel i vissa undantagsfall skulle kunna lämnas för 40 veckor trots att själva studierna, motsvarande 60 hp, bedrivs under färre veckor. Dock la de också in passusen att detta bara får gälla studier på program som före den 1 januari 2010 hade ett upplägg motsvarande minst 36 veckor. Det sistnämnda för att inte skapa incitament för högskolorna att förkorta utbildningarna. Det hela klubbades i riksdagen under våren 2011.

Högskolornas programutbud förändras kontinuerligt – vissa program tillkommer och andra läggs ner. Det är bra. Hur bra ett program än är, är det viktigt att innehållet utvärderas och uppdateras. Men detta innebär också att högskolorna, för att följa lagen, kommer ”tvingas” att ändra sin terminsindelning – självklart vill högskolorna inte ha terminer som löper olika beroende på när själva programmen inrättades. Många högskolor tittar därför nu på hur de ska omorganisera sin terminsindelning, så att läsåren de facto blir 40 veckor istället för 36. De gör helt enkelt så som deras uppdragsgivare – regeringen – har ålagt dem.

Nu har ett flertal studenter gått samman och röster har höjts för att få regeringen att tänka om, och även fortsättningsvis låta högskolorna bestämma sin terminsindelning. Jag misstänker att sista spiken ännu inte är ispikad. Men om regeringen kommer ändra sig – det återstår att se.

Lotta Ljungqvist

"Jag har väldigt specifik skostil, gillar regnbågar och inspireras av ungar"

Relaterade inlägg
Lämna ett svar