”1 miljon ingenjörer examineras i Afrika varje år”

”OK”, tänker du kanske inför den rubriken, ”det är väl bra. Eller?” Nu vet jag faktiskt inte alls hur många ingenjörer som utbildas på den afrikanska kontinenten, så låt oss byta ut ”Afrika” mot ”Kina” – för det är snarare så rubrikerna brukar se ut. Känns det plötsligt annorlunda? Varför?

Diskussionen om hur många ingenjörer som utbildas i Kina och Indien har kommit upp till och från i Sverige, men den tycks ha varit betydligt hetare i USA. Siffror har bollats fram och tillbaka i diskussionen – som här – om det är så att kinesiska och indiska ingenjörer hotar klä av USA ledartröjan i teknisk innovation.

I ett försök att bringa ordning i statistiken har forskare på The School of Engineering vid Duke University publicerat flera rapporter – den första redan 2005 – som flitigt citerats i olika amerikanska sammanhang. Vivek Wadha förefaller vara den mest synliga och debattlystna forskaren i gruppen, och dessa och andra publikationer finns samlade på hans egen site.

Kontentan är att uppgifterna om den stora examinationen av ingenjörer i Kina och Indien är betydligt överdrivna. I själva verket, menar man, borde ungefär hälften av dem som ingår i statistiken snarare räknas till tekniker eller kanske rentav bilmekaniker.

Där refereras också till en studie 2005 (Part II) av McKinsey Global Institute – även denna ofta citerad – där det hävdades att bara var fjärde indisk, och inte mer än var tionde kinesisk ingenjör faktiskt var globally employable. Med detta menades att de har de kunskaper (också i engelska) och den förmåga som fordras för att anställas i ett multinationellt företag.

Forskarna använder även begreppen dynamic och transactional engineer som vattendelare för ingenjörernas betydelse. Samtidigt som de är noga med att påpeka att utbildningens nivå inte är ensamt avgörande för vilken av de två kategorierna en ingenjör tillhör, är det tillgången på de förra – som står för innovation och kreativitet – som är kritiska för konkurrenskraften.

Inte bara examineras alltså långt färre ingenjörer i Kina än man hade förletts att tro, menade forskargruppen, det stora flertalet av dem är inte ens särskilt anställningsbara.

Den huvudsakliga förklaringen till den bristande kvaliteten uppges vara den stora expansion av ingenjörsutbildningarna som inleddes vid millennieskiftet. Detta skedde samtidigt som antalet tekniska lärosäten minskade från 4098 till 2884, och personalen på dessa reducerades med en fjärdedel. Expansionen kunde alltså bara ros i land genom att kraftigt utöka undervisningsgruppernas storlek. Bara ett fåtal elituniversitet ska ha lyckats stå emot detta tryck. Av intervjuer med både multinationella och lokala teknikföretag framkom också att inte fler än 10 à 15 av dessa tusentals tekniska lärosäten idag anses leverera förstklassiga ingenjörer.

Vidare ser man i detta också förklaringen till att många kinesiska ingenjörer går arbetslösa eller arbetar utanför professionen (inga siffror är dock helt aktuella), samtidigt som de stora företagen klagar över både brist och hög omsättning på kvalificerade ingenjörer. Sedan några år tillbaka ska politiken dock ha svängt i riktning mot en minskad antagning, vilket kan innebära att färre examineras på sikt.

Brittiska Engineering UK plockar upp samma trådar i en skrift från våren 2012: ”The skills ‘threat’ from China and India – Fact or fiction”. Utifrån officiell kinesisk statistik från 2009, där antalet examinerade nu uppskattades ha stigit till nära 2 miljoner, räknar man först av en dryg miljon ”fel” utbildningar och delar sedan med tio för att komma fram till att det nog bara kommer ut 76 000 riktiga kinesiska ingenjörer om året. I Storbritannien däremot, meddelar man, är hela 80 procent globally employable . Författarna inser givetvis ändå att alla jämförelser med Kina förblir löjliga: den sålunda beräknade nettoexaminationen av riktigt bra ingenjörer 2009/10 i UK var fortfarande bara 8 600.

Och det är väl egentligen det allt handlar om: Kina och Indien är folkrika länder, och oavsett hur man räknar kommer det att utbildas väldigt många ingenjörer i dem. Även om inte alla håller högsta kvalitet idag, är det nog ändå klokast att vänja sig vid tanken på att där årligen kommer att examineras ett stort antal allt mer kompetenta ingenjörer.

Men normalt brukar ju kunskap, innovation, handel, konkurrens och välstånd anses hänga ihop och gagna alla inblandade parter. I det perspektivet borde man väl snarare beklaga att inte fler kinesiska och indiska ingenjörerna har rätt kompetens, eller att de arbetar i fabriker för att de inte får (eller klarar av) riktiga ingenjörsjobb.

Det är desto mer märkligt som ingen tycks bekymra sig för t.ex. de c:a 50 000 ingenjörer som utbildas varje år bara i Tyskland, eller att den europeiska ingenjörsfederationen FEANI samlar c:a 3,5 miljoner yrkesverksamma i sina medlemsorganisationer. Är det en viss skillnad? Tja, men det är ändå värt att notera är att oron inför det växande antalet kinesiska ingenjörer i vart fall sällan verkar ha något uttalat samband med statsskicket, med allt vad det innebär. Möjligen kan det förklara varför konkurrensen från Indien tycks betraktas som ett något mindre hot. För trots att där utbildas färre ingenjörer, anses en större andel av dem vara globally employable, vilket enligt Engineering UK gör nettotillskottet – 125 000 – betydligt större än i Kina (2009).

Och apropå de eventuella tankar rubriken på detta inlägg väcker, så är det nog i fallet Kina fråga om en upplevelse av clear and present danger, medan läget i Afrika gissningsvis fortfarande i första hand talar till medkänslan. OECD konstaterade för ett par år sedan att “some 2,5 million new engineers and technicians will be needed in sub-Saharan Africa alone if the region is to achieve the UN Millennium Development Goal of improved access to clean water and sanitation”. Måhända kommer hotbilderna trots detta att skifta fokus den dag utbildningen av ingenjörer också i Afrika – med sin miljard invånare – börjar svara upp mot behoven.

Som avrundning hävdar forskarna på Duke att USA egentligen inte utbildar för få ingenjörer, annat än möjligen inom vissa speciella områden, och att lösningen därför inte är att utbilda fler i största allmänhet. I en kolumn i Washington Post skriver Vinak Whadwha följande i polemik mot en uppmaning från en företrädare för Obamaadministrationen att öka examinationen av ingenjörer :

“The U.S. does, however, have a problem: Some of its best engineers are not doing engineering, and some of its best potential engineers are not even studying engineering, leaving us short-changed in solving the important problems of the day.”

Rätt ingenjörer snarare än bara fler ingenjörer, alltså, och som av en händelse visar ju också det kinesiska exemplet att kvalitet går före kvantitet. Det kan finnas skäl att ha detta för ögonen även i vårt teknik- och exportberoende land.

För med vår folkmängd är och förblir det hur som helst meningslöst att försöka utbilda flest ingenjörer, vare sig vi antar att antalet fullvärdiga ingenjörer som examineras årligen i Kina är 76 400 eller 1 900 000. Den lägre siffran motsvarar ungefär hälften av samtliga yrkesverksamma civil- och högskoleingenjörer på arbetsmarknaden i Sverige idag. Den högre siffran är fem-sex gånger högre än alla yrkesverksamma civil-, högskole- och gymnasieingenjörer (och motsvarande), plus de som inte tagit examen men som ändå jobbar i ingenjörsyrken.

Vad än svenska ingenjörer väljer att ägna sig åt, återstår – helt enkelt – bara att göra det bättre än någon annan.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Kommentarer ( 5 )
  1. Joakim
    2012-08-24 at 18:11

    Problemet är att svensk utbildningspolitik de senaste 20 åren verkar ha inriktat sig på att sänka kraven och utbilda så många ingenjörer som möjligt för att konkurrera med Indien och Kina. Men det är fel väg att gå och vi kan aldrig vinna kampen om att tillhandahålla ett överflöd av ingenjörs-headcount till lägsta pris.

    Bättre att Sverige satsar på att utbilda färre men högkvalificerade ingenjörer istället.

  2. Olle Dahlberg
    Olle Dahlberg
    2012-08-27 at 10:09

    Hej Joakim,
    Du kommer ihåg hyfsat rätt, men det är inte den samlade bilden, så långt den kan beskrivas. Se även diskussionen under Arbetsförmedlingens tunnel allt ljusare, där frågan dryftades i viss detalj.

  3. Joakim
    2012-08-27 at 18:55

    Hej Olle,

    Jag antar att din kommentar här egentligen var ett svar på kommentar 6 här:

    https://ingenjorsbloggen.se/2012/07/ingenjorerna-angar-pa/#comment-6

    Hursomhelst så ställde jag en följdfråga i tråden du länkade till. Bättre att ha allt som berör samma ämne samlat på ett ställe. 😉

  4. Emilez
    2012-08-31 at 18:46

    Tråkig nog satsar Sverige på att massproducera ingenjörer istället för att satsa på kvalitet. Nu blir det 1600 ny platser på ingenjörsutbildningarna.
    http://www.ingenjorskarriar.se/din_utveckling/article3529640.ece

  5. Joakim
    2012-09-09 at 21:49

    @Emilez: Precis. Och som jämförelse kan det nämnas att regeringen planerar att utöka antalet platser på läkarutbildningen med 80 platser under samma period. Antalet platser på ingenjörsutbildningarna ökar således 20 gånger mer!!

    Det var även intressant att notera Jan Björklunds motivering till den stora ökningen av utbildningsplatser på ingenjörsutbildningarna:

    ”Anledningen till att regeringen väljer att satsa just på ingenjörer är att intresset för dessa utbildningar ökat de senaste två åren, efter att ha minskat kontinuerligt under 20 år.”

    Slutsatsen är alltså att vid första lilla tecken till ökat intresse för ingenjörsutbildningarna så kommer antalet platser utökas. Ökat söktryck tas alltså inte ut i form av högre kvalifikationer hos de genomsnittliga sökande, utan direkt genom utökat antal platser.

    Alltså: Kvantitet före kvalitet vad det gäller just ingenjörsutbildningarna. Det kunde inte sagts tydligare än så.

Lämna ett svar