Björklund, IVA och industrin vill ha fler ingenjörer

Sverige är en industrination, sa Jan Björklund på en presskonferens igår, och Sverige ska förbli en industrination. Även om arbetena totalt sett blir färre, menade han, så blir de samtidigt alltmer komplicerade – och därför behöver vi fler ingenjörer.

Faktum är också att det hela tiden blir fler – högskoleutbildade – ingenjörer. Man kan dividera om hur många fler de behöver bli, och på vilken nivå. Där hänvisade Björklund tydligt till SCB:s prognoser för just gymnasie- och högskoleingenjörer, och det gjorde han alldeles rätt i. Och när han nämnde civilingenjörer så gjorde han det just för säga att det inte är där problemen finns.

För att komma tillrätta med detta har Björklund dragit igång försöket med en ny gymnasieingenjörsutbildning. Nu ställer han sig också bakom projektet Tekniksprånget, som drivs av Ingenjörsvetenskapsakademien och ett antal industriföretag (med Sveriges Ingenjörer i ett anknutet råd). Idén är att erbjuda fyra månaders betald praktik – på sikt 5000 per år – till ungdomar som går ut från teknik- och naturvetenskapsprogrammen. Det vällovliga syftet är att väcka intresse för industrin och ingenjörsyrket, och jag önskar dem lycka till.

IVA:s VD, Björn O. Nilsson, som också var med på pressträffen, nämnde tyvärr inte alls högskoleingenjörerna vid namn. Civilingenjörerna dök dock upp i en kommentar om de svenska ingenjörernas kvalitet, där han menade att det framför allt var dessa som stod sig väl i den internationella konkurrensen – även om han också här såg det minskade söktrycket som ett stort problem. Björn O. Nilsson var däremot ovillig att spekulera närmare i hur många fler ingenjörer av endera slaget som skulle komma att behövas. Och för all del, låt oss släppa framtiden och titta på tiden som varit istället.

Intresset för både civil- och högskoleingenjörsutbildningarna har förvisso fallit sedan slutet av nittiotalet, vilket Sveriges Ingenjörer har tagit upp i åtskilliga sammanhang. Men om vi är inne på risken för en sjunkande kvalitet på de examinerade ingenjörerna, så är antalet sökande inte ensamt avgörande. Förkunskaperna har självfallet betydelse, oavsett antalet sökande, och söktrycket är ju lika mycket en funktion av hur många av de sökande som slutligen antas.

Under några år i slutet av nittiotalet var antalet förstahandssökande till båda ingenjörsutbildningarna rekordstort. Toppen nåddes hösten 1997, då 12 730 sökte en civilingenjörsutbildning . Efter några år med färre än 8 000 sökande, ökade antalet åter till 10 000 hösten 2011. Hösten 1997 började 6 017 studera till civilingenjör, vilket ger en kvot på 2,12. Men trots att de sökande 2011 var betydligt färre, var nybörjarna hela 6843 – och kvoten 1,47. Med samma kvot som 1997 skulle det behövts 14 480 förstahandssökande. Att nå dit skulle verkligen vara en ambitiös uppgift, särskilt med minskande ungdomskullar. Å andra sidan är frågan om det faktiskt behövs. Möjligheten fanns ju trots allt att behålla kvoten 2,11 genom att begränsa nybörjarna till 4750.

Nu kan man tycka att inget skulle vara vunnet med färre nybörjare, men då glömmer man att långtifrån alla som börjar kommer ut med examen. Idag tar bara lite drygt hälften av civilingenjörsstudenterna examen inom åtta år. Om man antar att högre söktryck leder till att ingenjörernas kvalitet upprätthålls – som IVA:s VD menade, och att detta samtidigt minskar avhoppen, så kan antalet examinerade i slutändan mycket väl bli detsamma. Många med oavslutad utbildning har förvisso tagit ett försvarligt antal poäng, och de arbetar också ofta inom teknikområdet – men det är i första hand de examinerade som bokförs i prognoserna.

Och det är också vid en återblick vi ser att det framför allt är intresset för högskoleingenjörsutbildningarna som måste väckas. Hösten 1997 sökte 9400 utbildningen i första hand och 7790 påbörjade studierna – kvot: 1,21. De senaste tre höstterminerna sökte bara 4 500 och nu i höstas antogs 4050 – kvot 1,13.

En annan viktig skillnad är att andelen sökande till högskoleingenjör som var 25 år eller äldre föll från 39 procent 1997 till 25 procent 2011. Sett bara till sökande/nybörjare för de yngre än 25 år, ökade därför faktiskt kvoten något under perioden. Tendensen är densamma för sökande till civilingenjör, men effekten är liten eftersom andelen äldre studenter alltid har varit långt mindre.

Särskilt för högskoleingenjörsutbildningarna framstår åren i mitten av nittiotalet därför som något av ett unikum, då många som redan varit ute i arbetslivet tog tillfället i akt att uppgradera sin kompetens. När så stor andel av en ungdomskull börjar på högskolan som idag, är det knappast troligt att vi kommer att få se ett liknande bidrag till söktrycket igen. Om man till allt detta lägger det faktum att bara en tredjedel av nybörjarna tar examen på programmet (inom sex år), inser man att det är här det verkliga uppdraget att väcka intresse finns.

Men intresset kan också behöva upprätthållas. Litet är vunnet med att ”locka” in studenter till utbildningarna om de sedan hoppar av. Det kan därför till och med vara så att några av de praktikplatser industrin nu plockar fram med IVA:s benägna bistånd skulle kunna vikas för studenter redan på högskoleingenjörsutbildningarna. De har bevisligen varit intresserade nog för att både söka och börja studera till högskoleingenjör, men av olika skäl tappar alltså 2 av 3 motivationen under studiernas gång.

Allt detta låter sig alltså sägas utan kattrakande av prognoser, bedömningar och gissningar om framtiden, och jag skulle ha önskat att det hade talats ännu något mer om högskoleingenjörer och gymnasieingenjörer när chansen fanns. Det må vara lite långt att säga ”högskoleingenjörer och gymnasieingenjörer”, men det förtjänar att sägas lite oftare, och av flera, eftersom det är där skon klämmer.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar