Ge studieavgifterna en chans

Hösten 2011 infördes det nya systemet med studieavgifter för studenter från utanför EES. Strax före årsskiftet redogjorde Högskoleverket (HSV) för vad förändringen hade inneburit, i en rapport som byggde på en enkät till lärosätena.

Och tongångarna är dystra. En uppgift som lyfts fram särskilt i rapporten är att av totalt 4 600 antagna avgiftsskyldiga studenter, påbörjade bara 1 350 sina studier. ”Därmed var det bara 29 procent av dem som antogs som sedan registrerade sig. Motsvarande andel bland svenskar som antas är 79 procent.” Enligt lärosätena har avgifterna bland annat också medfört praktiska inkörningsproblem och en ökad arbetsbelastning. Samtidigt har en del nya grepp tagits för att möta situtationen, som till exempel att förbättra omhändertagandet av de inresande studenterna.

Lars Haikola, universitetskansler och chef för Högskoleverket, tog avstamp i siffrorna ovan i ett därpå följande nyhetsbrev. Han konstaterade vidare att andelen inresande nybörjarstudenter som inte är från EES eller Schweiz nu utgör bara en tiondel av alla inresande nybörjarstudenter, efter att tidigare ha utgjort en tredjedel. Av detta drog han slutsatsen att ”farhågorna inför avgiftsreformen har besannats” och avslutade med att deklarera att ”Sverige behöver studenter också från länder utanför EES!”

Kanslerns betraktelse är mer nyanserad än så – det vore orättvist att hävda något annat, men den största signalverkan ligger trots allt i sifferuppgifterna. Låt oss därför titta lite nämare på dessa – och några andra – siffror.

Förändringen från ”en tredjedel till en tiondel” avser enbart freemover-studenter från utanför EES, såvitt framgår av en preliminär analys publicerad av HSV i november. Utbytesstudenter från utanför EES ingår alltså inte. De är dock inte aktuella för avgifter, och föll därför utanför HSV:s enkät. Det saknas fortfarande uppgifter om hur många de var hösten 2011, men läsåret 2009/10 var de så många som 4200. En diskussion om det totala antalet studenter från utanför EES borde därför rätteligen inbegripa även dessa.

Man kan naturligtvis fråga sig om inte utbytesprogram bara är ett fiffigt sätt att runda avgiftsfrågan. Så resonerade regeringen i propositionen, där man även aviserade att man har för avsikt att bevaka utvecklingen. Enligt HSV har flera lärosäten nu också sett över eller avvecklat sina utbytesprogram i de fall där de inte varit balans.

Jag vill ändå hävda att en regelrätt utväxling av studenter – alltså inte bara en enkelriktad ström till Sverige – vore den verkliga vinna-vinna situationen. Globalisering är väl allra minst en two-way street?

Den ”tidigare” andelen freemover-studenter från utanför EES var förvisso en tredjedel av alla inresande, men riktigt rättvisande är det ändå inte, eftersom jämförelsen bara kan ha gjorts med läsåret 2010/11 – det absoluta toppåret vad gäller inresande studenter.

Läsåret dessförinnan var andelen inresande freemover-studenter från utanför EES 28 procent av alla inresande nybörjare, och 22 procent så sent som 2007/08. De närmast föregående åren var andelarna ungefär desamma. En normalare kvot är alltså en femtedel snarare än en tredjedel, vilket ger en betydligt mindre uppseendeväckande jämförelse.

Oavsett vilket, så är väl den intressanta frågan snarast vilka andelar – eller varför inte lika gärna antal – som är (eller var) målet. Upplevdes 22 procent också som dåligt?

Rimligare än att jämföra andelen antagna från utanför EES med svenska studenter, vore att ställa den i relation till motsvarande grupp tidigare år. Nu tycks sådana uppgifter inte finnas tillängliga, men det gör knappast jämförelsen bättre. Det gäller i synnerhet som det vanligaste skälet till att de inte tog sin plats i anspråk var problem med uppehållstillstånd.

Att detta inte är någon nyhet och inte heller har med avgifterna att göra framhålls visserligen också av universitetskanslern. Men varför då inte lika gärna rikta uppmärksamheten på problemet med uppehållstillstånden och se potentialen i de 4600 som faktiskt antogs, istället för att enbart dra växlar på de 29 procenten?

Internationaliseringen av svenska högskolor kan självfallet tänkas vara så skral att varje förlorad student bör inge panik även i det kortaste av perspektiv (en termin).

Statistik kan vara vådlig, men hur ser det till exempel ut vid en jämförelse med den stora magneten i väster – USA? Det visar sig att de inresta studenterna i USA de senaste åren har utgjort en andel på ungefär 3,5 procent av samtliga registrerade (alltså inte bara nybörjare ett givet läsår).

I Sverige har motsvarande andel på ett decennium utvecklats från 3,9 till 10,6 procent. Räknar vi bort freemover-studenter från utanför EES, men behåller utbytesstudenterna, finner vi att andelen ökade från 3,5 till 6,5 procent. För jämförelsens skull eliminerar vi till sist även utbytesstudenterna från tredjeland, och räknar bara EES-studenter. Andelen 2010/11 landar då på 3,7 procent. Inte så pjåkigt.

Inresande studenter inom teknik och tillverkning, samt naturvetenskap, matematik och data utgjorde 2009/10 de största andelarna i relation till samtliga nybörjare inom respektive område – 38 respektive 37 procent. Flest till antalet var dock de inresande studenterna inom samhällsvetenskap, juridik etc.

De inresande utgjorde då också en mycket hög andel av samtliga nybörjare på vissa lärosäten. I topp låg Handelshögskolan i Stockholm med 51 procent, tätt följd av KTH med 50 procent. Blekinge och Chalmers låg inte långt efter med 46 respektive 42 procent, medan andelarna i Linköping, Lund och Uppsala låg på c:a en tredjedel.

Uppenbart är alltså att vissa lärosäten och program påverkas mer än andra av skiftningar i antalet inresande. HSV konstaterade för övrigt också i en analys 2009 att inresande studenter dominerar stort på masterprogrammen, och att de på några lärosäten – som Blekinge och KTH – knappt hade några svenska studenter alls.

Även detta är förvisso en slags internationalisering, men är det så vi vill ha det? Är det så de inresande studenterna vill ha det? Vilken är – återigen – den rimliga eller eftersträvansvärda andelen för ett lärosäte eller ett program, med eller utan avgifter?

Oavsett uppfattning i sak, så skulle jag säga att de begränsade – och ännu begränsat redovisade – erfarenheterna från hösten 2011 inte räcker för att dra definitiva slutsatser om vare sig avgifternas effekter eller internationaliseringen i stort på svenska lärosäten.

Budgeten för högre utbildning är inte heller något ymnighetshorn, och studieavgifterna ger det hittills – såvitt jag kan se – enda långsiktiga och samtidigt självreglerande svaret på frågan om tredjelandsstudenternas andelar och antal.

Jag är däremot övertygad om att stipendiesystemet behöver förstärkas, om vi ska kunna attrahera de bästa studenterna. Men det vore naturligtvis helt meningslöst att göra det enkom i syfte att kompensera för avgifterna.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Kommentar ( 1 )
  1. Mats Brorsson
    2012-02-16 at 16:52

    Se min krönika på länken intill.

    Att KTH inte hade några svenska studenter på masterprogrammen beror på att de läser på civilingenjörsprogrammen vars två sista år helt och hållet överlappar masterprogrammen. På Chalmers har de samma struktur, men där skriver de formellt in studenterna på masterprogram vilket vi inte gör på KTH.

    Förutom att det är nationalekonomiskt bra att ha gratis (ingenjörs)-utbildning för alla så är det också en fråga om att ha en studentvolym stor nog så att alla specialisering vi har nu (för en sepcialiserad värld) fortfarande kan erbjudas svenska studenter.

Lämna ett svar