Murphy’s law och SCB förnyar framtiden för ingenjörer

Nu har SCB i Trender och Prognoser 2011 åter presenterat sin triennala bild av utvecklingen och framtiden på områdena befolkning, arbetsmarknad och utbildning. I vanlig ordning är det självfallet ingenjörernas situation som i första hand tilldrar sig mitt intresse.

Men lika spännande som det är att blicka nära 20 år framåt genom SCB:s glasögon, är det att se hur samma framtid såg ut för bara tre år sedan i Trender och Prognoser 2008. Det borde rimligen inte vara några större skillnader efter bara tre år, och när det gäller de stora dragen är det inte heller det. I detaljerna gömmer sig dock vissa icke oväsentliga skillnader.

I prognosen 2008 låg tillgången på civilingenjörer totalt något över efterfrågan under hela prognosperioden fram till 2030. I de nya beräkningarna följer tillgång och efterfrågan nu varandra mycket nära ändå fram till strax före slutpunkten 2030, där efterfrågan halkar upp till strax över tillgången. Skillnaden är alltså positiv för ingenjörerna, men vid första anblick är den liten och föga dramatisk.

En närmare titt visar att när den förra prognosen kom fram till att de c:a 124000 civilingenjörer som beräknades finnas på arbetsmarknaden 2030 skulle innebära ett överskott på 7600, så innebär den nya att det kommer att finnas 137000 – och att detta alltså istället innebär ett underskott på 7100. Annorlunda uttryckt ökar det beräknade utbudet 2030 med drygt 10 procent mellan prognostillfällena, medan efterfrågan ökar med nära 24 procent. Nu har jag valt prognosperiodens slut för jämförelsen, vilket kan synas vara att ta i (även om det är dit det pekar). Men för den som väljer utbildning idag, ligger 2030 ändå bara ett kort stycke in i arbetslivet.

Även för den större gruppen gymnasie- och högskoleingenjörer är den övergripande bilden i stort sett densamma som 2008. En majoritet – tre fjärdedelar – är gymnasieingenjörer eller motsvarande, och av dessa var (2009) 70 procent över 45 år. Kommande åldersavgångar riskerar enligt SCB därför att ge upphov till en kontinuerligt växande brist fram till 2030. På samma sätt som tidigare räknar SCB med att en viss del av den förväntade bristen kan täckas upp dels av personer med oavslutad teknisk högskoleutbildning, dels av utrikes födda personer och andra med ospecificerad teknisk utbildning. Liksom förut räknar man dock inte med något tillskott från den nya gymnasieingenjörsutbildning som nu bedrivs på prov inför ett slutligt beslut.

Så långt alltså inga nyheter. Men en jämförelse likt den ovan visar på oväntat stora förändringar. Prognosen 2008 räknade med 114000 yrkesverksamma i gruppen per 2030, vilket stod mot en efterfrågan på hela 216000 – ett gap på drygt hundra tusen ingenjörer. Nu ger beräkningarna en tillgång på 142000 och en efterfrågan på 192000, med vilket underskottet ganska exakt har halverats till 50000. Tre år efter den förra prognosen har alltså tillgången räknats upp med hela 24 procent, medan efterfrågan istället skrivits ned med 11 procent. Håller de på att sväljas av den ökande skaran civilingenjörer?

Nu ger detta egentligen ingen större anledning att förfasa sig över tillförlitigheten i bedömningarna. SCB påpekar nogsamt att avsikten är ”att lyfta fram de obalanser mellan tillgång och efterfrågan som ser ut att bli resultatet om utvecklingen fortsätter i nuvarande banor.” Och bevisligen ändras banorna ständigt. Så har till exempel den framtida tillgången på civilingenjörer reviderats upp i och med att fler har påbörjat utbildningen än före den förra prognosen.

Jämförelsen åskådliggör således denna SCB:s reservation, och skickar oss signalen att vi inte ska ta detta på alltför stort allvar. Och med tanke på att SCB kommer att avlämna sex ytterligare rapporter innan vi faktiskt är framme vid 2030, inser man att mycket kan förändras. Eller för att travestera Murphy´s lag: Allt som kan ändras kommer att ändras.

Osäkerheterna i prognoserna till trots, vill jag hävda att den slutsats politiker och lärosäten bör dra av detta, är att civilingenjörsutbildningarna knappast bör byggas ut ytterligare. Sveriges Ingenjörer verkar förvisso för att höja intresset för teknik, och om detta får till följd att fler söker civilingenjörsutbildningarna kan det därför förefalla cyniskt att inte samtidigt propagera för en ökad antagning.

Men civilingenjörsutbildningarna har uppenbara problem med genomströmningen, som jag tog upp för en tid sedan, och söktrycket till åtskilliga program är också lågt. Fler sökande, med bibehållen antagning, gör det möjligt att ta in studenter med bättre förkunskaper – något som högskolorna klagat över i flera år – vilket i sin tur kan bidra till förbättrade studieresultat och en ökad genomströmning.

De utbildningar där både intresse och antagning verkligen bör öka, är högskoleingenjörsutbildningarna. Faktum är att de har dragits med ett ännu lägre söktryck, och en ännu lägre genomströmning än civilingenjörsutbildningarna. Skälen för den låga genomströmningen kan vara flera, men det framstår som orimligt att inte mer än en dryg tredjedel lyckas – eller vill – ta sig fram till examen, räknat sex år efter start.

Jag tror att en stor del av problemet sitter i att högskoleingenjörsutbildningar aldrig lyckats bygga ett varumärke som kommer i närheten av ”civilingenjör”. Inte för att de står för samma sak, men det är just vad som måste lyftas fram. Tyvärr misstänker jag att det låga söktrycket kan bidra till både detta och, som i fallet med civilingenjörsutbildningarna, den låga genomströmningen.

Antalet förstahandssökande till högskoleingenjörsutbildningarna har sedan flera år tillbaka bara legat obetydligt över antalet antagna. Med tanke på den bild av ökande brist SCB fortsatt tecknar kan det låta befängt,  men för att komma till rätta med högskoleingenjörsutbildningens status bör söktrycket därför öka väsentligt innan antagningen tillåts öka. Det skulle till och med kunna vara värt att pröva att initialt begränsa antagningen för att åstadkomma denna effekt.

Jag vill för övrigt tillägga att skillnaderna mellan ingenjörsgrupperna i prognoserna egentligen aldrig har avspeglat sig i skillnader i utsikterna till jobb. Arbetslösheten är och har varit låg för båda grupperna, och ofta till och med något lägre för civilingenjörer, trots att alltså ”bristen” egentligen främst borde gynna högskoleingenjörerna. Förklaringen här är sannolikt att båda ingenjörerna överlappar varandra på arbetsmarknaden, liksom kanske även det faktum att civilingenjörerna faktiskt är dubbelt så många. Den som vill trolla fram en ingenjör med en viss inriktning ur hatten, har alltså två chanser på tre att dra en civilingenjör. Ur det individuella perspektivet kan det därför var lika rationellt att bli civilingenjör, om man har håg för det. Det betyder dock inte nödvändigtvis att det är ytterligare en civilingenjör som behövs därute.

Alltnog, den som lever få se Trender och Prognoser 2014. Jag kan knappt bärga mig.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar