Dags att rösta med fötterna?

Det är lönerevisionstider och samtalen från löneförhandlarna i våra akademikerföreningar väller in. Många är frustrerade och förundrade över motståndet de stöter på. Sveriges Ingenjörer sitter i ständiga diskussioner med arbetsgivarorganisationerna om hur löneavtalen ska se ut och tillämpas. I förvånande hög grad (skulle nog många av de som omfattas tycka) är vi helt överens i sak. Såhär ser det ut på de flesta avtalsområden:

  • Löneökningsutrymmet skapas av företagens ekonomiska situation samt av de anställdas prestation och bidrag till verksamheten.
  • Löneprocessen skapas i samverkan mellan arbetsgivare och akademikerförening.
  • Lönen ska vara individuell och differentierad – en god prestation ska synas i lönekuvertet (liksom för övrigt en dålig).
  • Löneökningarna ska vara sakligt grundade utifrån gemensamt överenskomna och väl kända kriterier.
  • Samma kriterier ska gälla för kvinnor och män.

Allt detta är vi rörande eniga om. Ändå är det så svårt att få till det på förbluffande många företag.

Vi har en situation där arbetsgivaren inte vill, eller har förmågan eller mandatet, att argumentera för en löneökningsnivå utifrån verksamhetens resultat, utan i stället slappt hänvisar till siffran i avtalet. Som om den var relevant för just deras verksamhet.

Vi har en situation där arbetsgivaren inte tycker det är värt, eller inte har förmågan eller mandatet, att göra individuella bedömningar och sätta lön efter prestation, där de vill smeta ut samma löneökning till alla anställda.

Har kvartalsekonomin kommit dithän att lön inte längre är ett relevant styrmedel? Får företagen kortsiktigt ut tillräcklig produktivitetsökning ändå? Är personalomsättningen inte större än att det kan kvitta om någon lämnar för högre lön? För det gör ingenjörerna.

Diskussionerna om vilken typ av löneavtal vi ska ha är viktiga och intressanta. Ska det vara traditionella pottavtal, processavtal eller avtal helt utan centralt överenskomna löneökningsnivåer? Vi kan ha många åsikter i det ämnet och diskutera för och emot långt efter sista beställningen.

Men på de företag där arbetsgivaren inte vill, inte bryr sig eller inte förmår driva en seriös löneprocess kvittar det detsamma. Där återstår i slutändan bara ett val: att låta sig nöjas, eller att byta jobba och få den löneökning du aldrig annars kommer få.

Skriven av Tobias Nilsson, f.d ombudsman förhandlingsenhet industri

Ingenjörsbloggen
Relaterade inlägg
Kommentarer ( 12 )
  1. Björn Johansson
    2011-05-30 at 21:49

    Varför är de fackliga representanterna så flata i förhandlingarna? Jag jobbar på ett företag som det går ganska bra för. Medelåldern är runt 35. Årets lönepott blev 3.6%. Inflationen i april var 3,3% -löneökningen parerar alltså nätt och jämt inflationen. Hur som helst så är de fackliga representanterna nöjda med 3.6 %. Som jag ser det finns det ingen anledning att ha kollektiva förhandlingar när representanterna inte verkar vara speciellt intresserade av att arbeta för en hög lönepott. Jag är övertygad om att individuella förhandlingar utan någon lönepott hade varit att föredra. Som det är nu så gömmer sig arbetsgivaren bakom lönepotten.

    Jag tycker också det är anmärkningsvärt att det genomgående är så att fackförbundet rekommenderar att byta jobb om man inte är nöjd med lönen. Man kan ju vara lite hårdare i förhandlingarna istället!

  2. Tobias Nilsson
    2011-05-31 at 08:26

    Hej Björn,

    Grundpremissen för löneförhandlingar (liksom andra medbestämmandeförhandlingar) är att vid oenighet bestämmer arbetsgivaren. Då är det de förhållandevis låga pottsiffrorna eller stupstockarna i avtalen som sätter gränserna.

    Vägen till en fungerande lönebildning på företagen är därför samverkan mellan parterna, med utgångspunkt i löneavtalens principer. Detta gäller oavsett om du förhandlar på kollektiv- eller individnivå och oavsett om det finns potter, stupstockar eller helt saknas siffror.

    Problemet för våra akademikerföreningar är inte att arbetsgivarna är hårdare eller tuffare förhandlare. Problemet är att motparten inte vill föra dialog eller motivera sina ståndpunkter. Att de inte förmår, orkar eller vill hitta former för en fungerande lönebildning. Att de inte vill prata lön, vare sig med facket eller individen.

    I de fallen tycker jag det är en helt adekvat reaktion att se sig om efter en bättre arbetsgivare.

  3. Björn Johansson
    2011-05-31 at 17:44

    Menar du att det inte finns några som helst påtryckningsmedel som förbundet kan använda, såsom strejk?

    Jag håller delvis med dej om att det är motiverat att byta arbetsgivare om de inte är intresserade av arbeta för en god löneutveckling. En förutsättning är att det då måste finnas gott med jobb så att man enkelt kan söka sig någon annanstans.

    Problemet i mitt fall är att de fackliga representanterna är nöjda med de 3.6% som förhandlades fram. Personligen tycker jag det är en väldigt låg siffra. Har man representanter som nöjer sig med dessa siffror så spelar det ingen roll hur villig arbetsgivarna är att höja lönerna.

  4. Tobias Nilsson
    2011-06-01 at 09:47

    I förhandlingarna på företagen finns ingen möjlighet att gå i strejk för högre lön – under avtalsperioderna råder fredsplikt. Att Sveriges Ingenjörer skulle vidta stridsåtgärder i de centrala avtalsförhandlingarna har inte varit aktuellt. Även om procenttalen varit låga har våra avtal gett medlemmarna reallöneökningar varje år sedan vi började samarbeta inom ramen för industriavtalet i mitten av 90-talet.

    Dessförinnan hade vi en (o)ordning på svensk arbetsmarknad som ledde till ett lönerace – där alla skulle ha mer än den förra – med galopperande inflation som följd. Kron- och procenttalen var höga, men innebar i praktiken ofta reallönesänkningar.

    En lönebildning som speglar företagens resultat, medarbetarnas prestationer, säkrar reallöneökningar och samtidigt dämpar inflationen har legitimitet i alla läger. Men om någon part missbrukar dessa förtroenden och inte hedrar principerna i avtalen, då faller modellen.

    Huruvida 3,6% är en låg siffra och hur nöjda förhandlarna bör vara är omöjligt för mig att bedöma; det är ett komplext arbete att hitta rätt löneökningsnivå. Att det i jämförelse med marknaden i övrigt skulle vara en väldigt låg siffra har jag mycket svårt att tro. Jag menar också att det inte bara är ogörligt att bestämma löneökningsnivå utifrån inflationstakten en given månad, det vore direkt farligt.

    Gott om jobb finns det på många håll och för många ingenjörer, men givetvis inte för alla hela tiden. Den öppna arbetslösheten för dem av våra medlemmar som någon gång varit inne på arbetsmarknaden var i april 0,9%, under den värsta krisen var motsvarande siffra 1,5%. Så för de flesta ingenjörer är arbetsmarknaden alltid god.

    En person med ditt engagemang och intresse borde för övrigt vara en utmärkt representant för kollegorna i lokala löneförhandlingar. Kanske dags att anmäla intresse inför nästa årsmöte?

  5. Stefan
    2011-06-05 at 19:25

    @Tobias. Självklart måste det vara så att löneökningarna är kontrollerade så att inflationen bekämpas, men enligt en artikel som ligger på Sveriges Ingenjörers hemsida kan man läsa

    ”Civilingenjörernas löner halkar efter. Sedan 2004 har deras löneutveckling varit sämst i jämförelse med flera andra grupper – civilekonomer, överläkare och industriarbetare. […] reallönerna för civilingenjörer i privat sektor bara ökade med omkring
    fyra procent under perioden 2004-2008. Reallönerna för överläkare i offentlig sektor och industriarbetare ökade under samma period med omkring sex procent. Civilekonomernas löner ökade med drygt fem procent.”

    Vad kommer Sveriges Ingenjörer göra för att motverka detta och placera oss högst upp i ligan?

  6. Calle
    2011-06-07 at 08:20

    @Stefan: Ja, inte är det att propagera för ett ständigt utökat flöde av ingenjörer iallafall som SI har gjort och fortfarande gör.

    Frågan har varit uppe i tidigare diskussioner, men ännu har SI inte lyckats förklara hur ett större utbud av ingenjörer på marknaden skulle gagna medlemmarna i förbundet. Troligen därför att sanningen är precis det motsatta – om arbetsgivarna har en uppsjö av ingenjörer att välja bland kommer aldrig lönerna att öka på önskvärt sätt. Detta vet naturligtvis SI om, men det mest bekväma för SI är att gå i arbetsgivarnas koppel. Man skäller till lite emellanåt för syns skull, men i stort agerar man efter arbetsgivarnas önskemål. Mycket trist och samtidigt tragiskt, för visst önskar man att SI faktiskt vill jobba för medlemmarnas bästa?

  7. Stefan
    2011-06-07 at 18:49

    @Calle. Jag håller med dig om din bild. Man konstaterar att ”löneförhandlingarna går trögt” eller att ”arbetsgivarna inte genomför riktiga löneöversyner”, men mer än så händer inte. Rekommendationen verkar vara att byta jobb, men jag hade också hoppats på att SI hade arbetat mycket hårdare och på något sätt satt press på företagen.

    Ytterligare en fråga till Tobias – Vad finns det för skäl att vara med i SI? Att ha kollektiv löneförhandling borde vara något som gynnar individen, men jag är ju osäker på om det är så…

  8. Tobias Nilsson
    2011-06-08 at 12:56

    Det var många intressanta frågor på en gång och egentligen alldeles för viktiga för att avhandlas långt ner i ett kommentatorsfält. Räkna med fler inlägg i dessa ämnen. Några reflektioner och kommentarer har jag dock redan nu:

    Först: Sveriges Ingenjörer jobbar alltid för sina medlemmars bästa, det är det övergripande målet i allt vi tar oss för, vårt Raison d’Etre.

    Att kräva hårdare tag i löneförhandlingarna, liksom att propagera för färre ingenjörer som ett sätt att höja lönenivåerna är förståeliga reaktioner i en frustrerande situation. Men det är inte rätt sätt att skapa de bästa förutsättningarna för landets ingenjörer i deras yrkesliv.

    Så Kalle:
    Mekanismerna bakom lönesättningen är mer komplexa än en enkel modell baserad på utbud och efterfrågan. Brist på arbetskraft är tillväxthämmande och när det gäller spetskompetens blir bristen kännbar även vid små ”volymer”. Finns den inte på plats ligger det nära till hands för företagen att leta någon annanstans. Färre ingenjörer kan mycket väl betyda en mindre arbetsmarknad.

    Dessutom: Sverige behöver nya stora företag som bygger på högteknologiska innovationer om ingenjörerna överhuvudtaget ska ha en arbetsmarknad utanför tjänstesektorn. Dessa innovationer uppstår inte av sig själva; de kräver att talangerna fångas upp, att utbildningarna håller hög internationell klass, att det finns en koppling mellan lärosätena och näringslivet etc. Allt detta jobbar Sveriges Ingenjörer för. Och om vi lyckas leder det till fler ingenjörer.

    Och Stefan:
    Jag vet inte riktigt vad du menar med att vara tuffare och sätta press. Om du avser konflikter har det som sagt inte varit aktuellt, av de enkla anledningarna att medlemmarna är inte intresserade av strejker och att det inte skulle ha gett några långsiktiga positiva resultat. Att i den senaste avtalsrörelsen bryta sig loss från samordningen med de andra facken inom industrin och ta strid för en högre löneökning för ingenjörerna hade varit direkt destruktivt.

    Varför ska du vara medlem? Det korta svaret: det vet du bara själv. Man kan vara medlem av ideologiska skäl eller av mer försäkringsmässiga. Man kan vara medlem för att man vill påverka sin arbetssituation, för att man vill ha hjälp och stöd i frågor som rör ens anställning.

    Återigen, det finns mycket mer att säga och det kommer jag göra i nya inlägg. Jag får tacka för att ni fört upp dessa viktiga och intressanta frågor i diskussionen.

  9. Joakim
    2011-06-08 at 18:05

    ”Brist på arbetskraft är tillväxthämmande och när det gäller spetskompetens blir bristen kännbar även vid små ”volymer”.”

    Vad är det för spetskompetens som avses? Är det ”vanliga” högskoleutbildade ingenjörer? Antalet examinerade inom denna kategori har som det i tidigare blogginlägg påpekats ökat från ca 2.000 per år under åttiotalet till ca 11.000 per år idag. Anser ni det vara tecken på en bristsituation? Problemet är väl således snarare att företagen väljer att flytta utomlands för att kvaliteten hos de examinerade ingenjörerna sjunkit så kraftigt (pga lägre kvalificerade sökande). Eller så förlägger de enklare låglöne-ingenjörsarbeten i Sverige och flyttar de mer kvalificerade arbetena till tex Tyskland, Japan, Schweiz eller USA.

    ”Finns den inte på plats ligger det nära till hands för företagen att leta någon annanstans. Färre ingenjörer kan mycket väl betyda en mindre arbetsmarknad.”

    Det som händer när en bristsituation uppstår är att de företag som går bra har råd att betala högre löner och köper på så vis över arbetskraft från andra företag. De företag som inte har råd att betala lika höga löner läggs antingen ner eller flyttar utomlands. Klassisk så kallad strukturomvandling med andra ord.

    Om ett företag väljer att flytta ut sin verksamhet kan det kortsiktigt uppstå ett ökat arbetskraftsutbud. Men om det justeras mha färre examinerade (och nya företag som tar det nedlagda företagets plats) så uppstår på nytt ett jämviktsläget där slutresultatet blir att lönen pressats upp jämfört med utgångsläget.

    Vidare är det så att ju fler ingenjörer som utbildas desto sämre kvalitet håller de sökande och de som examineras i genomsnitt. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många kvalificerade sökanden (på många av högskolornas ingenjörsutbildningar är det numera nästan bara 1 förstahandssökande per plats – mao i princip alla kommer in!). Eftersom de examinerade ingenjörerna då generellt blir mindre produktiva är företagen inte beredda att betala lika mycket i lön. Detta leder till ännu färre kvalificerade sökanden och en negativ spiral är igång.

    För att summera: För ingenjörernas del är det av intresse att det utbildas få men duktiga ingenjörer. Då stannar de företag som har råd att betala höga löner, vilket per automatik också vanligtvis innebär kvalificerade och intressanta arbeten.

    Avslutningsvis kan man ju fråga sig vad som skulle hända med läkarnas/juristernas/ekonomernas löner om deras utbildningar hade expanderat lika kraftigt som ingenjörsutbildningarna? Och varför ser man aldrig deras fackförbund vara ute och propagera för fler platser på sina respektive utbildningsprogram?

  10. Calle
    2011-06-08 at 18:29

    @Tobias. Jag tänkte detsamma som Joakim nämnde tidigare – jämför läkarnas situation med ingenjörernas. Skulle ett utökat utbud av läkare resultera i högre läkarlöner? Enligt SI:s resonemang skulle det göra det. Verkligheten menar annat.

    Jag vidhåller min ståndpunkt att SI gör det som är mest lönsamt och mest bekvämt för egen del – ett ökat utbud av ingenjörer ger högst troligt mer intäkter till SI i form av medlemsavgifter. Som Joakim skrev – det är sällan man ser att Läkarförbundet propagerar för fler utbildningsplatser inom deras område… Samband någon?

  11. Joakim
    2011-06-20 at 18:48

    Hej Tobias,

    Jag har några följdfrågor:

    1. ”Och om vi lyckas leder det till fler ingenjörer.”
    Fråga: Ska jag tolka det som att Sveriges Ingenjörer (SI) aktivt arbetar för att det ska utbildas fler ingenjörer? I så fall, av vilken anledning strävar SI efter detta?

    2. ”Att i den senaste avtalsrörelsen bryta sig loss från samordningen med de andra facken inom industrin och ta strid för en högre löneökning för ingenjörerna hade varit direkt destruktivt.”
    Fråga: Vad grundar ni den slutsatsen på?

    3. Vad har ni för belägg för att fler ingenjörer skulle leda till högre löner för ingenjörerna? Antalet högskoleutbildade ingenjörer har exploderat det senaste 10 åren, samtidigt har lönerna halkat efter andra kategorier på arbetsmarknaden. Talar det inte det emot ert påstående?

    4. Varför skulle inte principen om tillgång och efterfrågan råda för just ingenjörer? Vad har ni för konkreta belägg för det (dvs inte bara antaganden och påståenden)?

    5. Vad tror ni skulle hända med ekonomernas/läkarnas/juristernas/industriarbetarnas löner om arbetskraftsutbudet inom deras kategori dubblerades? Skulle deras löner öka eller minska?

    6. Avslutningsvis får ni gärna ge ett svar på Stefans fråga i kommentar 5.

    Svara gärna på varje fråga var för sig så det går att hålla isär svaren.

    Tack!

  12. Nicklas
    2011-08-29 at 12:19

    ”…byta jobba och få den löneökning du aldrig annars kommer få”

    Jag har själv följt detta budskap. Ja, jag fick en lön som jag är mycket mer nöjd med. Budskapet löser mitt individuella problem och det är precis det som gör mig lite förbryllad över förbundets mantrande om att man ska byta jobb. För det som händer i sak är att företaget jag lämnat anställer en nyutexaminerad ingenjör till en låg ingångslön och fortsätter i samma spår. Som f d förtroendevald har jag stångats i diskussioner ang personalomsättning och kostnader för det kontra skäliga löner utan resultat. Budskapet ”byt jobb” är en lösning för individen men inte för kollektivet. Jag efterlyser den kollektiva lösningen!

Lämna ett svar