Uteslutande demokrati

DN:s kolumnist Lena Andersson skrev i helgen träffande om anledningarna till folkrörelsernas förtvining. Hon skriver på tal om politiken – men det är högst relevant även för vår värld, den fackliga. Det ålderdomliga och formaliserade språket, de nästan rituella mötesprocesserna och den självklarhet med vilket allting orkestreras av våra folkliga styrelseproffs, utgör en effektiv mur mot de oinvigda.

Jag minns när jag som ny i branschen deltog på fackliga årsmöten och fullmäktigesammanträden. Jag minns hur okunnig och obildad jag kände mig – innan själva sakfrågorna ens börjat diskuterats. Då var jag ändå inte helt oerfaren av föreningsvärlden. Men mina blygsamma styrelseinsatser i elevråd, regementsnämnd och småföreningar vägde lätt när ordförandeklubban ven i händerna på herrar som suttit på sin post längre än jag då hade levt. Universitetsutbildning, kunskaper i sakområdet och engagemang för frågorna var inte heller mycket till hjälp.

Att svänga sig med en vokabulär som ingen längre förstår och att tillämpa procedurer som i sig är svårare än den verksamhet som ska bedrivas är inte bara dumt – det är direkt farligt. Det är farligt, för det är uteslutande i en verklighet där vårt existensberättigande består i att vi är relevanta för våra medlemmar. Förhoppningsvis är detta på väg att ändras. I många lokala föreningar släpper våra medlemmar på formalia och förlitar sig på sitt sunda förnuft. Ibland är det nog det enda kloka. Oavsett detta kan man lugnt konstatera att det fortfarande finns utrymme för förbättringar.

Våra kollektivavtal är en annan historia – de pendlar mellan att vara svårtolkade och obegripliga – ibland även för oss som skrivit dem. Anledningarna till det är många, inte minst själva processen för hur de kommer till och omförhandlas, och inte lika lätta att komma åt. Men mer om det en annan gång.

Skriven av Tobias Nilsson, tidigare ombudsman förhandlingsenhet industri

Ingenjörsbloggen
Relaterade inlägg
Lämna ett svar