Debatt med låsningar

Ska utrymmet för löneökningar bestämmas centralt eller genom förhandlingar på företagen? Är det rentav något som bara rör individen och hennes chef? Detta är tvistefrågan i den debatt som blossat upp efter att Ledarna i DN anklagat förbunden inom LO och TCO för att vara omoderna i sin syn på lönebildningen.

Ledarna menar att lönen ska förhandlas på individnivå. I andra änden av skalan anser TCO och LO att det är en nödvändighet med starkt centralt inflytande på lönebildningen. Detta tar sig uttryck i exempelvis individgarantier och centralt bestämda satsningar på olika grupper.

Sveriges Ingenjörer sitter inte fast i ideologiska låsningar. Vår grundsyn är att lönebildningen bör ske lokalt i den mån det är möjligt. Ju större inslag av lokal lönebildning, desto större blir kravet på företagen att jobba seriöst med löneprocessen. Det är ett förtroende som måste förtjänas.

Vi tecknar därför allt från traditionella pottavtal, via processavtal där man bara har en siffra om man inte kommer överens om annat, till avtal helt utan centrala siffror. Vill våra medlemmar förhandla för sig själva är det också helt i sin ordning.

Har Ledarna en poäng? Sanningen är att deras medlemmar varken gynnats eller missgynnats i sin löneutveckling – den styrs de facto till stor del av vad andra kommer överens om. Hur väl deras modell fungerar vet vi först den dag det inte finns några siffror alls att ta hänsyn till.

LO/TCO då? En hård central styrning av löneökningarna minskar utrymmet för lokala variationer och kan vara betungande för företag i motgång. Samtidigt kan välmående, vinstgivande företag hålla nere löneökningsnivåerna med hänvisning till de centrala avtalen.

Fördelen med en central siffra är att parterna kan hålla koll på inflationen och tillförsäkra sina medlemmar reallöneökningar, något som Sveriges Ingenjörer i hög grad bidragit till genom att sätta märket i avtalsförhandlingarna.

Med en väl fungerande löneprocess, en förtroendefull lokal samverkan och tydliga, genomarbetade lönekriterier kan parterna med långsiktighet fokusera på tillväxt, kompetensförsörjning och lönekarriär inom företaget. Sveriges Ingenjörer utgår från verkligheten och tecknar de avtal som behövs för att uppnå just det.

Skriven av Tobias Nilsson, f.d ombudsman förhandlingsenhet industri

Ingenjörsbloggen
Relaterade inlägg
Kommentarer ( 3 )
  1. Loser
    2011-02-15 at 07:59

    Jobbar på ett skitföretag i träbranchen med minsta avtalsenliga höjningar varje år. Utan centralt avtal hade de inte höjt våra redan toklåga löner alls. Har sökt 100+ andra jobb de senaste åren men sitter fast här. När tjänsteamannafacken tar upp lönenivån med företaget blir vi i stort sett hånade.

  2. Joakim
    2011-02-15 at 20:45

    Hej Tobias,

    Jag har en fundering angående det här med fasta lönepotter.

    Med fasta lönepotter innebär det att hela kollektivets lönemassa ökar så många procent som lönepotten förhandlats fram till (plus eventuella extra påslag som lokala förhandlingar kan ge). Det innebär att i branscher där den åldersmässiga fördelningen är sådan att det finns en stor andel äldre personer med höga löner så kommer lönemassan öka mycket per individ, medan det är omvänt för branscher med låg genomsnittsålder.

    Samtidigt är det ju så att yngre individer brukar få den största andelen av löneökningsmassan (eftersom en anställds produktivitet anses öka mest de första åren). En löneökning motsvarande den procentuella lönepotten kan alltså anses vara mycket bra för en person nära pensionen, men det får anses mycket dåligt för en person som är nyexaminerad.

    Mina slutsatser är då:

    * Branscher med hög genomsnittsålder gynnas av ett lönepottsystem.
    * Eftersom antalet utexaminerade högskoleutbildade ingenjörer ökat extremt kraftigt de senaste 15 åren borde genomsnittsåldern för ingenjörer vara mycket låg jämfört med många andra yrkeskategorier.
    * Ingenjörer missgynnas således av ett lönepottsystem.

    För att kompensera för detta borde det därför tas hänsyn till genomsnittsåldern inom respektive kollektiv när lönepotterna förhandlas fram av fackförbunden.

    Resultatet skulle då tex kunna bli att en bransch med låg medelålder får en lönepott på 6%, medan en bransch med hög medelålder får 3%.

    Håller du med om detta resonemang? Och i så fall, skulle Sveriges Ingenjörer kunna tänka sig att arbeta för en sådan ”genomsnittsålders-kompenserad” lönepottmodell infördes?

  3. Tobias Nilsson
    2011-02-18 at 10:19

    Hej Joakim,

    Du sätter fingret på en mycket viktig aspekt av lönebildningen. Det är helt riktigt att äldre ingenjörer i allmänhet tjänar mer än yngre. Detta får som effekt att när de äldre slutar eller går i pension, så sjunker den totala lönesumman för ingenjörsgruppen. Och det är ju på den som potternas och stupstockarnas procentsiffror baseras.

    Tidigare, då de centrala parterna hade en gemensam lönestatistik, fanns det något som kallades ÅKB (ålders- kvalifikations- och befattningstillägg). Det innebar bland annat att man vid beräkningen av löneökningsutrymmet på företaget skulle ta hänsyn till effekten av pensionsavgångar etc och återföra motsvarande summa som försvunnit till potten och fördela enligt lönekriterierna.

    Detta försvann någon gång i början av nittiotalet när arbetsgivrna sa upp statistikavtalet. Istället infördes i pottavtalen det vi idag kallar löneöversyn. Enligt den, liksom i processavtalen, ska de lokala parterna inför löneförhandlingarna bland annat titta på lönestrukturen och göra nödvändiga justeringar: Det mer tvingande inslaget är dock borta, och tyvärr verkar inte de problem du tar upp beaktas på många företag.

    Jag förstår ditt resonemang med olika nivåer för olika branscher och sympatiserar med intentionerna. Problemet är detsamma som med alla centralt satta märken – siffrorna slår olika mot företaget och riskerar bli alltför normerande både uppåt och nedåt. Företag som skulle kunna betala ut 7 % kan luta sig mot avtalet och ge 6 % medan företag med dålig bärkraft skulle få problem att klara nivån.

    Jag tror nyckeln i den här frågan, liksom i många andra villkorsfrågor, inte handlar om ändrade avtalstexter utan om att förbättra avtalstillämpningen på företagen. Alla parter har ett stort ansvar att hedra intentionerna i avtalen – att se till att de fungerar som vi avsett. Vi på Sveriges Ingenjörers kansli ska göra allt vi kan för att stötta våra föreningar i det arbetet.

Lämna ett svar