Civ.ing. kärnkraft till 1000

Olle Dahlberg, utredare utbildning&arbetsmarknad

Tillsammans med vd för E.ON Nordic skriver ministrarna Björklund och Krantz i en debattartikel i DN (5 sept), att svensk kärnkraftsindustri behöver 1000 nya civilingenjörer med inriktning mot kärnkraft. För att nå dit menar man att staten och industrin gemensamt bör ta ansvar för att bygga ut utbildning och forskning kring kärnkraft, och för att få fram de 1000 civilingenjörerna vill man satsa 600 miljoner över tio år.
 
Man får förmoda att det är svenska universitet och högskolor som ska stå för utbildningen. Men anta att de gör en annan bedömning, och helt enkelt gör en konst i uppropet från Utbildningsdepartementet? Om så skulle ske, har de märkligt nog också regeringens fulla stöd, Krantz och Björklund inräknade.

Hur kan det vara möjligt? Jo, så här skriver regeringen i sin proposition ”En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor”, som lämnades till riksdagen i mars:

”Regeringen menar […] att det inte bör ankomma på regeringen att sätta mål för enskilda utbildningar och att det är dags att låta universitet och högskolor ansvara för att dimensionera även civilingenjörs- och sjuksköterskeutbildningarna med hänsyn till studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov.” Som stöd för sin uppfattning hänvisar man till en OECD-rapport som visar att ”en central myndighet sällan har den information som krävs för att göra rätt bedömningar av arbetsmarknadens efterfrågan på olika utbildning”.

Trots att knappast någon instans bräcker Utbildningsdepartementet i termer av centralitet, så avviker man alltså redan från den smala väg man nyss argumenterade för så väl.

Kanske anser man sig bara utnyttja den brasklapp i propositionen som följde på argumentationen ovan, nämligen att man förbehöll sig möjligheten att ”återkomma med förslag på åtgärder, om utvecklingen så kräver.” Detta, fortsatte man dock, ” betyder inget annat än att det i dialog med ett lärosäte kan finnas anledning att ange behov av ökad eller minskad dimensionering för vissa utbildningar”. Dialog med ett lärosäte – på DN Debatt?

Men om de nu ändå har rätt? Jag har för all del ingen anledning att betvivla att en nyväckt kärnkraftsindustri kan behöva mer teknisk kompetens.  En annan sak är att både regering och industri av tradition har en förkärlek för att alltid beställa fram just fler civilingenjörer. Men är det kritiskt med just 1000 stycken; behöver alla ha spets inom kärnkraft; måste alla vara ”nya” – och behövs då inga andra? Högskoleingenjörer, någon?

Faktum är att det finns andra röster i branschen. Jan Blomgren, föreståndare för Svenskt kärntekniskt centrum (SKC), beskrev sin syn på rekryteringssituationen i en artikel i NyTeknik i vintras: ”Det är inget problem att förse branschen med folk, det gör vi redan idag”. Han är också mer nyanserad när det gäller inriktning och nivå. Det som sägs behövas mest är maskiningenjörer; härnäst data- och starkströmsingenjörer. Inte minst intressant framhåller han följande när det gäller nivån: ”Men framför allt är det fler högskoleingenjörer som behövs inom kärnkraftsindustrin. Det är operatörer, drifts- och underhållstekniker som ska göra allt det jobb som civilingenjörerna planerar.”

Kanske de till ingenjörsdimensioneringen så kluvna ministrarna skulle överväga att författa en debattartikel även tillsammans med SKC, för att åtminstone fördela sina centrala gracer något?

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Kommentar ( 1 )
  1. Joakim
    2010-09-06 at 21:59

    Jag har full förståelse Sverige kan behöva bygga upp teknisk kompetens inom kärnteknikområdet, med tanke på att det i Sverige varit förbjudet att forska inom detta område tills relativt nyligen, samt att kärnkraftsindustrin kan komma att växa om det blir aktuellt att byta ut befintliga kärnkraftverk mot nya.

    Lite frågor dyker ju dock upp:

    1. Det föreslås att ”1000 ingenjörer med inriktning mot kärnkraft” ska utbildas. Menar man att detta ska göras under en begränsad period? Tex 200 ingenjörer under 5 år? Eller menar man att utbildningen ska dimensioneras så att det finns totalt 1000 ingenjörer med denna inriktning kontinuerligt? I så fall innebär det att 1000 ingenjörer / ca 40 yrkesverksamma år => ca 25 per år ska utbildas? Med tanke på att Jan Blomgren i artikeln som du nämnde menade att branschen inte hade problem att rekrytera personal, ställer jag mig också frågande till om dessa nya ”kärnkraftsingenjörer” nödvändigtvis behöver innebära nya utbildningsplatser? Kanske räcker det med att tex skapa nya inriktningar på existerande utbildningar, enligt 2) nedan? Frågan är om ens det behövs, jag fick intrycket att Jan Blomgren menade att det mest var generell maskin/data/starkströms-kunskap som behövdes?

    2. Sen kan man ju fråga sig vad som i praktiken menas med ”ingenjörer med kärnkraftsinrikting”? Avser man att inrätta inriktningar med kärnkraftsprofil på den avslutande delen av existerande utbildningar, typiskt på Teknisk fysik. Eller på övriga utbildningarna som det också finns behov av inom området, dvs Maskinteknik, Datateknik och Elektroteknik (antingen på högskole ing eller civ ing nivå beroende på vad som krävs). För de senare nämnda utbildningarna är frågan om det ens behöver finnas specifika profiler för just kärnkraft. Kanske räcker det med några utvalda kurser inom området i slutet på utbildningen, men det är jag inte rätt man att avgöra.

    3. Med tanke på utvecklingen mot alltmer profilerade utbildningar inom vissa högskolor skulle det inte förvåna mig om vi får se en ”Civilingenjörsutbildning i kärnkraftsteknologi” i framtiden. 😉 Själv tycker jag den utvecklingen är olycklig. Jag ser hellre mer generella och breda utbildningar, med olika inriktningar i den avslutande delen av utbildningen istället. Då blir man som färdig ingenjör inte inlåst i ett smalt fack, och kan lättare byta arbete om arbetsmarknad eller intresse skulle ändras i framtiden.

    4. Slutligen oroas jag också av utspel där man från regeringens sida ger sken av att inte vilja släppa den styrning av antalet utbildningsplatser på civilingenjörsutbildningen som nu finns. Detta trots vad som tidigare utlovats från Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz, där han i DN 2010-03-23 skrev ”Lärosätena bör få ett ökat eget ansvar att själva dimensionera utbildningarna; de statligt reglerade examensmål som finns för ett antal utbildningar avskaffas.”, se:

    http://www.dn.se/debatt/nu-okar-vi-friheten-for-landets-hogre-larosaten-1.1065666

    Finns det risk att regeringen även i framtiden väljer att styra antalet utbildningsplatser på civilingenjörsutbildningen, kanske indirekt på något sätt?

    Läkarutbildningen är ju ett exempel där lärosätena är fria att bestämma antalet utbildningsplatser i *teorin*. Men i praktiken styr regeringen detta ”bakvägen” genom att styra volymen helårsstudenter som landstingen ersätts för, för den kliniska delen av utbildningen. Det finns nämligen ett särskilt anslag på statsbudgeten som avser dels ersättning till landstingen för deras medverkan i läkarutbildningen, dels resurser för klinisk forskning. Under detta anslag anger regeringen i regleringsbrevet hur många helårsstudenter i läkarutbildningen som staten ersätter landstinget för. Därmed kan inte lärosätena i praktiken fritt bestämma över dimensioneringen av just läkarutbildningen. Detsamma gäller tandläkarutbildningen. I dessa fall verkar dock regeringen snarare använda styrmedlen för att hålla nere antalet utbildningsplatser, till skillnad från civilingenjörsutbildningen där det är precis tvärtom.

Lämna ett svar