Om Björklunds spetsutbildningar: Ja till intresse – Nej till sortering

Olle Dahlberg, utredare utbildning&arbetsmarknad

Det skrivs mycket om huruvida Björklund har gått för långt när han nu föreslår att spetsutbildningar ska inrättas på högstadiet för de som är särskilt intresserade av, och ”har fallenhet för” vissa teoretiska ämnen.

Visst kan man ha betänkligheter, men nog är det svårt att inte tycka att den elev som har ett specialintresse ska ha möjligheter att utveckla det, vare sig det gäller idrott, musik eller matematik.

Ändå måste man inse att det finns skillnader, och de har inte bara att göra med skräcken för att de ”smarta” (i kommentarerna till förslaget har det talats om ”elitklasser”) ska få alla andra att känna sig ”dumma” – för att till råga på allt sedan dessutom ta över världen. Försök se den här situtationen framför er:

Pappa: ”Du måste satsa mer på fotbollen, Zlatan, så du kan söka in till fotbollsklassen du också.
Zlatan: ”Men jag hatar fotboll, pappa! Jag vill hellre hålla på med naturvetenskap!”
Pappa: ”Inte vill du väl gå i skolan med en massa losers? Du måste satsa nu om du ska komma någonstans i livet.”
Zlatan: ”Det är bara en massa nördar i fotbollsklassen! Du kommer att förstöra mitt liv!”
Pappa: ”Var inte så dramatisk nu. Dessutom börjar ju din kompis Henke i fotbollsklassen till hösten har hans mamma berättat.”
Zlatan: ”Han är inte min kompis. Henke är ju töntigast av dom allihop! Det enda du bryr dig om är att du inte ska behöva skämmas för mig inför dina fotbollspolare.”
Pappa: ”Zlatan, Zlatan. Du vet att jag bara har ditt bästa för ögonen.”

Orimligt? Men byt nu plats på ”fotboll” och ”naturvetenskap”, och säg om det inte plötsligt syns mera sannolikt. Björklund har i vart fall sett det, och han skriver också i sitt pressmeddelande: ”Om antagning sker enbart på grundval av föräldraintresse så kommer det sannolikt att leda till social snedrekrytering.”

Björklunds föreslagna urvalsgrunder är utöver intresse därför också ”fallenhet”. Idiotsäkert? Det beror på hur man menar, men även fallenheten kan öppna fallgropar, eftersom elevens skolprestationer är så starkt knutna till den sociala bakgrunden.

Om företeelsen blir väsentligt större än som den nu skisseras, kan det komma att bli fråga om att välja från, snarare än att välja till något, och då finns det skäl att se upp. I värsta fall skulle det kunna leda till att de som inte väljer att gå i en specialklass felaktigt lämnas med uppfattningen att vare sig naturvetenskap och humaniora är något de duger till, nu eller i framtiden. Och hur blir det då med rekryteringen till bl.a. ingenjörsutbildningarna?

Men så länge spetsutbildningarna handlar om elevens eget intresse, fallenheten inte mäts för fyrkantigt och omfattningen är rimlig , är idén definitivt värd att pröva. Att uppmuntra spetskunnande inom naturvetenskap och teknik är en viktig framtidsfråga för Sverige.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Kommentarer ( 5 )
  1. Joakim
    2010-08-27 at 17:45

    Du skriver:

    ”Om företeelsen blir väsentligt större än som den nu skisseras, kan det komma att bli fråga om att välja från, snarare än att välja till något, och då finns det skäl att se upp. I värsta fall skulle det kunna leda till att de som inte väljer att gå i en specialklass felaktigt lämnas med uppfattningen att vare sig naturvetenskap och humaniora är något de duger till, nu eller i framtiden. Och hur blir det då med rekryteringen till bl.a. ingenjörsutbildningarna?”

    Hur ska man tolka det? Om företeelsen väntas bli stor, så innebär det att många kommer att gå i ”elit”/”special”-klasser. Det borde ju då finnas ett stort underlag (nämligen de som valt att gå i dessa specialklasser) som är lämpade att söka till ingenjörsutbildningarna. Eller menar du att de som går i specialklasserna ändå inte vill ”kasta bort” sin talang, utan söker utbildningar med högre prestige och betygskrav som jurist-, psykolog-, eller läkarutbildningen? Kvar står då hoppet till dem som inte går i specialklasserna och det är alltså viktigt att de inte ger upp intresset för teknik och naturvetenskap, så inte de också väljer att inte söka till ingenjörsutbildningarna. Eller har jag missuppfattat resonemanget?

  2. Olle Dahlberg
    2010-08-30 at 09:34

    Hej Joakim,

    Det var inte så tydligt uttryckt, inser jag. Bjöklund skissar ju på totalt 30 klasser à 30 elever på sikt, varav hälften inom matte/NO. Det skulle alltså inte handla om mer än 450 elever i en årskull. Med ”väsentligt större” menade jag om elevantalet istället blev flera tusen, men fortfarande långt färre än de som idag söker till gymnasieprogrammen för teknik och naturvetenskap. Antalet skulle då långt ifrån räcka för rekyteringen till dessa två program som den ser ut idag, samtidigt som de som inte deltar i sådana klasser kan komma att uppfatta det som att ma/no inte alls är något för dem. Det skulle då helt enkelt bli mindre naturligt att komma till insikt om att man faktiskt har och vill odla det intresset, när det så ”uppenbart” är de många (men alltså för få) eleverna i specialklasserna som är ämnade för detta.

    Jag säger inte att det behöver bli fallet, men man bör vara uppmärksam på risken för den typen av effekter.

  3. Joakim
    2010-09-05 at 12:06

    Tack, nu blev det tydligare.

    Sen antar jag att för SIs del så ser man gärna att dessa (och andra begåvade elever) söker sig vidare till ingenjörsutbildningarna på högskolan.

    Sådana elever väljer av erfarenhet vanligtvis högskoleutbildning baserat på:

    1. Intresse: Intresse för de ämnesområden som utbildningen innehåller samt förväntade arbetsuppgifter efter avlagt examen.
    2. Exklusivitet: Att bli del av en exklusiv skara. Dvs hellre Läkarutbildningen (~1000 platser) eller Tandläkarutbildningen (~250 platser), än en av de ~10.000 platserna på civ ing och högskole ing programmen.
    3. Status: Exempelvis antagningsbetyg samt yrkets status i samhället.
    4. Lön: Förväntad lön som yrkesverksam efter avlagt examen.

    Punkt 2-4 är troligtvis extra viktigt just för begåvade elever. Att välja en ingenjörsutbildning om man har toppbetyg känns idag ”bortkastat” för många. Jag tror inte man hittar många studenter med 22.5 i betyg på högskoleingenjörsutbildningarna om man säger så.

    Samtidigt anses just ingenjörsutbildningarna tillhöra de mest krävande och behovet av begåvade elever är således extra stort just där, vilket kan synas lite paradoxalt.

    Vad jag har förstått arbetar SI en hel del med punkt 1 ovan (i form av tex Teknik-SM, Teknikkollo mm) för att locka studenter till tekniska utbildningar. Men frågan är på vilket sätt SI arbetar med punkt 2-4 för att attrahera sökande till ingenjörsutbildningarna?

  4. Olle Dahlberg
    2010-09-07 at 10:41

    Dina punkter har ju en koppling till varandra, och de av förbundets aktiviteter du nämner tangerar även de flera av dem.

    Jag kan inte riktigt se varför det skulle vara bortkastat för en student med toppbetyg att välja en ingenjörsutbildning. Yrket rymmer många möjligheter, och jag tror inte att en toppstudent, som dessutom har förutsättningar att bli en toppingenjör, kommer att ha anledning att ångra sig. Allt givet, naturligtvis, att man inte egentligen ville bli läkare eller tandläkare. Däremot kan jag ha förståelse för att den som är framstående i studierna kan vilja pröva sina vingar på i första hand civilingenjörsutbildningen.

    Exklusivitet och status må sitta i både antal och lön, men att högskoleutbildade ingenjörer är och kommer att förbli fler idag än för femtio år sedan är ofrånkomligt i det högteknologiska samhälle vi lever i. En annan sak (eller en annan sida av samma mynt) är förvisso att det inte kan avgöras med någon exakthet hur många ingenjörer som behövs på lång sikt.

    Ett aktuellt exempel på status är utspelet på DN debatt i helgen, där våra två ministrar på utbildningsdepartementet inte såg någon annan lösning för svensk kärnkraftsindustri än att utbilda 1000 nya civilingenjörer inom fältet(se även mitt inlägg 6 sept).

    Jag hyser ingen tvekan om att utbildningarnas kvalitet måste vara fortsatt hög. Att kompensera låga sökandetal med sänkta krav för antagning och examination är definitivt fel väg att gå.

    När det gäller lönerna tror jag att du hellre skulle söka svar från någon av mina bloggkolleger som arbetar med den frågan. Det lär yppa sig tillfällen framöver. Don’t touch that dial!

  5. Joakim
    2010-09-12 at 13:17

    Det jag menar är att om ingenjörsutbildningarna har låg exklusivitet (för många utbildningsplatser), låg status och låga löner så tror jag det skrämmer iväg många begåvade studenter. De söker helt enkelt andra utbildningar. Om man sedan väljer att kalla detta att studenterna tycker det är ”bortkastat” att välja en ingenjörsutbildning eller om man väljer att kalla det något annat är egentligen inte så viktigt. Utfallet är i alla fall detsamma.

    Sverige behöver onekligen fler ingenjörer än för femtio för sedan (som du skrev), men det innebär inte att man bör inte expandera utbildningen bortom all rim och reson. Det finns en gräns för hur många som kan och vill bli ingenjörer!

    Att öka platserna på ingenjörsutbildningarna (vilket försämrar både punkt 2, 3 och 4) kan således bli rent kontraproduktivt, eftersom det skrämmer bort begåvade studenter som har goda förutsättningar för att klara av utbildningen.

    Man kan iofs kombinera ökade utbildningsplatser med att sänka examinationskraven på kurserna i ingenjörsutbildningen och då slussa igenom stora massor av studenter. Det ser måhända bra ut på pappret, men som du också skriver är det frågan om det är önskvärt i övrigt. Det lär dessutom leda till ytterligare försämring av punkt 2, 3 och 4.

    Jag tycker inte du gav något riktigt bra besked på vad Sveriges Ingenjörer gör i praktiken för att motverka en sådan utveckling? Att bara förlita sig på att arbetet ni gör för punkt 1 ska smitta av sig på punkt 2, 3 och 4 tror jag inte är tillräckligt.

Lämna ett svar