Patentlösning på tillväxten

Olle Dahlberg, utredare arbetsmarknad & utbildning

Ute på ett av våra viktiga exportberoende industriföretag arbetar en person flitigt (hädanefter benämnd A). Genom kompetens, fingertoppskänsla och ett mått av vision lämnar A vad som kommer visa sig vara ett mycket värdefullt bidrag till verksamheten det året. Det ekonomiska resultatet för A:s egen del, utöver den fasta lönen, faller ut med osviklig precision, och beloppet är betydande. A har all anledning att förklara sig belåten.

I en korridor inte långt därifrån befinner sig den lika energiskt arbetande B. Genom kompetens, fingertoppskänsla och ett mått av vision lämnar B vad som kommer visa sig vara ett mycket värdefullt bidrag till verksamheten det året. Resultatet för B:s egen del, utöver den fasta lönen, kanske faller ut, men precisionen sviktar betänkligt och beloppet är av en helt annan storleksordning än det för A. B:s upplevelse av detta är en vag känsla av besvikelse.

Men vänta nu? Varför denna skillnad i precision och belopp, när båda bidragen är så värdefulla? En närmare titt på A och B visar att det kan härledas till en avgörande skillnad mellan dem.

Det aktuella industriföretaget räknar nämligen med att A aldrig skulle ha gjort sin exceptionella prestation utan löfte om en extra ersättning kopplad till denna. I själva verket misstänker företaget att A nog aldrig skulle ha tagit jobbet utan att det löftet avgavs.

Situationen för B är närmast den omvända. Här finns för det första ingen tvekan från företaget om att exceptionella insatser betraktas som ett resultat av det vanliga, i allt väsentligt med fast lön kompenserade arbetet. En särskilt beräknad ersättning ska förvisso utgå, men den står i bjärt kontrast till den A erhåller. Kanske B finner det ironiskt, men det är till och med så att ju mindre förväntningar företaget har på att B ska åstadkomma något av värde, desto större chans har B att få en riktigt rejäl ersättning.

Låter det konstigt? Borde man rentav ändra på detta sakernas tillstånd? Jag kan tänka mig två lösningar, båda med vissa salomoniska kvalitéer, om jag får säga det själv.

1) A och B får samma låga belopp för sina ansträngningar. Om A till äventyrs inte vill ha jobbet, eller inte tänker utföra det till belåtenhet – låt då B få jobbet istället.
2) A och B får samma höga belopp för sina ansträngningar. Risken med detta är att B – liksom A – ser sig motiverad att göra om bedriften. Igen och igen, i värsta fall.

Båda modellerna har onekligen sin charm, men om jag finge välja den jag tror främst skulle främja innovation och tillväxt, så satsar jag nog på den andra.

Förresten: Sa jag att A är en framgångsrik verkställande direktör? Och att B är en uppfinningsrik ingenjör?

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar