”I nästa liv kanske jag föds som polisbefäl…

Olle Dahlberg, utredare arbetsmarknad & utbildning

…och då får jag högre lön. Det är min ambition”.

Indisk poliskonstapel citerad i Guru! En resa i underlandet, Zac O´Yeah (2004).

Jag känner inget behov av att recensera poliskonstapelns vision, men jag gissar att de flesta håller med mig om att lönesättningsprocessen bör vara betydligt mer dynamisk än så. Som vi alla är medvetna om vid det här laget väljer också stora skaror unga landsmän till konstapeln i fråga att istället aktivt påverka sin framtida utkomst genom att utbilda sig inom teknik och IT.

Vi får väl ändå säga att det i första hand den ambitionen Sveriges Ingenjörer delar. Däremot tycks svenska ungdomar långt ifrån vara lika säkra på att just ingenjörsyrket är rätt väg att gå. Här var antalet examinerade ingenjörer 2008/09 det lägsta på ett decennium (30 % färre än vid toppen 03/04). Samtidigt börjar nu pensionsavgångarna bland gymnasieingenjörerna ta fart. Det är ändå bara ett drygt år sedan som arbetsgivarna på bred front skrek efter ingenjörer, och när vi lagt finanskrisen bakom oss kommer behoven att åter öka kraftigt.

Frågan är då varför företagen så ogärna i ord och handling vill skicka signalen att det kan löna sig att bli ingenjör? Det påstås långt oftare att andra värden är viktigare för unga människor än lön. OK, pengar är inte allt. Men när lönsamhet – av goda skäl – är det som styr företagens egen verksamhet, varför sitter det då så förtvivlat långt inne att begripa att det spelar roll också för individer om man får avkastning på kompetens och prestationer? Att det kan vara en avgörande skillnad för att våra mest ambitiösa ungdomar ska vara beredda att ge sig i kast med en krävande ingenjörsutbildning?

Vore det inte därför idé att se till ingenjörens individuella skicklighet, ansvar och kompetens? Att individuell lönesättning behövs för att motverka lönekomprimering? Och att det ska självfallet inte ska förekomma diskriminerande eller andra osakligt omotiverade skillnader i lön?

Sveriges Ingenjörer håller dessa sanningar för självklara – och det gör för övrigt också Teknikföretagen (t.ex.), eftersom kriterierna ovan är hämtade ur de idag gällande löneprinciperna på det avtalsområdet.

Så då är väl allt frid och fröjd? Inte riktigt. Fortfarande upplever våra medlemmar stora svårigheter att få gehör för det självklara i lokala förhandlingar och lönesamtal. Det måste få ett slut för att – fortfarande med teknikavtalets ord – lönesättningen ska bli ”en drivkraft för utvecklingen av de anställdas kompetens” och ”stimulera till ökad konkurrenskraft”. För att ingenjörer helt enkelt skapar tillväxt.

Utbildning och individuella insatser ska löna sig – i detta livet.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Lämna ett svar