Därför behövs det hängslen i kollektivavtalen

Jens Jacobsson, chefsjurist

Det talas ofta om den unika svenska modellen. I Sverige ansvarar parterna för villkoren på arbetsmarknaden, sägs det. Men är den bilden riktigt sann? Med handen på hjärtat måste man nog erkänna att det finns en del lagar som parterna kunde ha tagit ansvar för själva genom att reglera frågorna i kollektivavtal. Vår utgångspunkt är ju att det är parterna som bäst känner till förhållandena på arbetsmarknaden och vi därför löser frågor bättre och mer verklighetsanpassat än politikerna. Här måste vi som representerar arbetstagarsidan vara självkritiska.

En förutsättning för att föra in olika frågor i kollektivavtal är dock att många engagerar sig. Med sjunkande medlemsantal i de fackliga organisationerna förlorar fackens hjärtefrågor  legitimitet och i förlängningen blir det mer demokratiskt om riksdagen får besluta.

Men det är inte alla fackliga organisationer som förlorar medlemmar. Sveriges Ingenjörer är sedan länge på uppgång. Vi är starkare än någonsin, medlemstalet ökar starkt och våra medlemmar har trots den svåraste krisen i mannaminne en arbetslöshet på 1,5 %. Vi är beredda att ta vårt ansvar och lösa frågor genom kollektivavtal.

Under hösten har framförallt Svenskt Näringsliv men också andra arbetsgivarorganisationer haft en massiv kampanj i media. Gång på gång har man fört fram budskapet att kollektivavtalen måste anpassas till ett modernt arbetsliv. Dagens kollektivavtal speglar inte verkligheten år 2009 och lösningen är besluten måste flyttas ut på de enskilda företagen.

Sveriges Ingenjörer håller med om att lokala frågor i första hand ska lösas lokalt. Vi vill dock att de centrala avtalen ska vara ett ramverk där det finns regler att falla tillbaka på om man inte kan komma överens lokalt. Eller i klarspråk; vissa rättigheter ska inte få avtalas bort lokalt. Det kan tyckas som om vi är veliga i denna fråga. Vi säger en sak medan vi i själva verket menar en annan. Jag anser att hela frågan måste nyanseras.

Nästan alla Sveriges Ingenjörers lokala företrädare har en civil karriär vid sidan om sitt förtroendemannauppdrag. Det är viktigt att det är och förblir så. En bra företrädare ska känna till det egna företagets verksamhet eftersom det ökar förståelsen inte bara för medlemmarnas vardag utan också för de speciella frågor som är viktiga för företaget. Det säger sig självt att resultatet blir bäst om förtroendemannen också har anknytning i sitt vanliga arbete. Alla tjänar på en bra dialog och ett fungerande samarbete mellan företaget och den lokala akademikerklubben och jag vet med säkerhet att det är så det fungerar i de allra flesta företag.

Men tyvärr finns det undantag. Även om de allra flesta arbetsgivare sköter sig så finns det verksamheter där dialogen inte alls fungerar. På dessa arbetsplatser utsätts våra förtroendemän för hårda påtryckningar i de lokala förhandlingarna. Samarbetsviljan är liten och konfrontationer hör till vardagen. Som motparter möter våra förtroendemän specialister på arbetsrätt. Pressen på den som har sitt fackliga uppdrag som bisyssla kan i en sådan situation bli orimlig och det finns risk för att man faller efter för krav som inte gynnar de egna medlemmarna ens på lång sikt. Därför måste det finnas normer i de centrala avtalen som lokala företrädarna kan luta sig mot i sista hand. Det måste gå att säga nej och hitta stöd i kollektivavtalet för detta.

Självklart litar vi på de lokala parterna. Men än är inte tiden inne för att helt släppa regleringen på central nivå. Det har vi tyvärr sett bevis på. Ett flagrant exempel är företag som inte drabbats av den finansiella krisen men som ända har velat skriva s.k. krisavtal.

Arbetsgivarna har alltså en del att visa innan beslutanderätten helt kan flyttas ut på de lokala parterna. Eftersom vi tror på kollektivavtal är det fram till dess vår skyldighet att behålla hängslen i de centrala kollektivavtalen.

Jens Jacobsson
Relaterade inlägg
Kommentar ( 1 )
  1. Bo Servenius
    2009-12-11 at 14:39

    Bra resonemang om vikten av centrala kollektivavtal och deras nödvändighet för oss lokala FV – och våra medlemmars bästa. Men hur för vi ut detta budskap så att vi inte buntas i hop med dogmatiska ”kollektivavtalskramare” – som byggnads i Lavalmålet?

Lämna ett svar