Årets julklapp till industrin: En gymnasieingenjör

Olle Dahlberg, utredare arbetsmarknad & utbildning

Lagom till jul aviserade Jan Björklund återuppståndelsen av gymnasieingenjören, härtill assisterad av Scanias vd Leif Östling tillika ordförande i arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen. Är det en bra idé? Blir dom verkligen ingenjörer? Behövs dom? Ja, ja och ja svarade radarparet unisont på en presskonferens i Rosenbad igår.

Har dom fel? Nej, i vart fall inte när det gäller numerären – inte om det finns någon rim och reson i prognoserna från SCB (kommenterade av oss här), som till stor del bygger på det oundvikliga faktum att ett mycket stort antal tidigare gymnasieingenjörer och personer med 2-3 års tekniskt gymnasium bakom sig går i pension inom den närmaste framtiden.

Hur är det då med nivån? Ställs det inte högre krav på ingenjörer idag än tidigare? Förvisso, men så har också antalet högskoleutbildade ingenjörer faktiskt ökat trefaldigt sedan gymnasieingenjörens glansdagar på åttiotalet. Men det finns inget som säger att en högre teknisk nivå i näringslivet, som helt visst kräver fler civil- och högskoleingenjörer, samtidigt helt skulle utradera behovet av tekniker med kortare utbildning. Tvärtom – i ett samhälle som allt mer präglas av teknik fortsätter det behovet att utvecklas.
 
Exakt var gränserna går, i antal räknat, mellan de olika kompetenserna låter sig inte enkelt bestämmas, men det finns vissa tecken på att högskoleutbildade ingenjörer inte kommer till sin fulla rätt ute på arbetsmarknaden. Detta har vi berört både här (s. 34-36) och nu senast där (s.32-33). Med gymnasieingenjörer på banan håller jag öppet för att behovet av högskoleutbildade ingenjörer till och med skulle kunna minska, samtidigt som förutsättningarna för att deras kompetensnivå fullt ut tas i anspråk omvänt skulle öka – och att det återspeglar sig i en starkare löneutveckling.

Om detta ska ske beror på om gymnasieingenjören får läggspelet om kompetensnivåerna att klarna, vilket i sin tur fordrar att fler i likhet med Östling betraktar dem som ”lite en dröm”. För det fall näringslivet rekryterar civilingenjörer, bara för att sådana finns att tillgå, eller högskoleingenjörer, om inte civilingenjörerna räcker till – ja då riskerar gymnasieingenjören att bara bli en parentes för studenten på vägen till högskolan.

Men är det ändå inte en överhängande risk för att högskoleingenjörsutbildningarna helt tappar sitt rekryteringsunderlag, om en andel av dem som läser på Teknikprogrammet idag väljer att gå ut i arbetslivet direkt efter det nya fjärde året? Nybörjarna har trots allt fallit i antal under ett helt decennium, med undantag för en liten uppgång de senaste två höstterminerna. Leif Östling undvek för sin del att spekulera i ”de dynamiska effekterna” på högskoleingenjörsutbildningarna av introduktionen av gymnasieingenjör. Det var säkert klokt, samtidigt som jag kan beklaga att han inte tog tillfället i akt att beskriva också högskoleingenjörer i drömliknande termer (när gör industrin någonsin det?). Jag dristar mig i vart fall till att dryfta frågan något.

Övergången från TE till högskolan inom tre år har inte varit högre än c:a 55 procent de senaste åren, vilket kan jämföras med c:a 80 procent för NV. Tappet från TE är alltså – så långt – redan ganska stort. Ett nedslag i avgångsklasserna 03/04 och 04/05 visar att andelen studenter från TE som gick till högskoleingenjörsutbildningarna visserligen var betydligt större än de från NV, men de senare bidrog ändå med ungefär lika många av nybörjarna till högskoleingenjör, i kraft av sin större numerär och en högre övergångsfrekvens.

Om nu gymnasieingenjörsexamen bidrar till att öka intresset för teknikprogrammet, skulle det istället kunna öka rekryteringsunderlaget för högskoleingenjörsutbildningarna. Det kan även antas – precis som förhållandet var tidigare – att en andel av dem som läser fjärde året får blodad tand och bestämmer sig för att studera teknik på högskolan. De skulle då samtidigt vara bättre rustade, och sannolikt mer motiverade, vilket i sin tur skulle kunna råda bot på den i ärlighetens namn mycket svårbedömda examinationsproblematik som högskoleingenjörsutbildningarna dragits med under en följd av år (se åter här s. 21-22, eller den helt färska rapporten från Högskoleverket på temat genomströmning).

Vore det fel att tycka att högskoleingenjörsutbildningarnas effektivitet skulle gynnas av att nybörjarna blir färre, om i gengäld fler faktiskt fullföljer utbildningen?

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Kommentarer ( 2 )
  1. Ingenjörsbloggen – Kvinnor > Män; Civilingenjörer > Högskoleingenjörer
    2011-12-21 at 07:59

    […] har vänt och vridit på tidigare års statistik vid flera tillfällen (jag har kort berört det här på bloggen), men har som regel inte betraktat det som något större problem. Skälen för detta […]

  2. Kvinnor > Män; Civilingenjörer > Högskoleingenjörer - Ingenjörsbloggen
    2015-10-26 at 10:44

    […] har vänt och vridit på tidigare års statistik vid flera tillfällen (jag har kort berört det här på bloggen), men har som regel inte betraktat det som något större problem. Skälen för detta […]

Lämna ett svar