Är kvinnor för dominerande?

Helene Sjöman,  jämställdhetsansvarig

I dagens SvD redovisas en kulturanalys av parförhållanden. Danska Sarah Holst Kjaer har undersökt hur moderna par balanserar mellan gamla romantiska ideal och nutida krav på jämställdhet i kärleksrelationer.  Om jag förstår det hela rätt är en av slutsatserna  att det finns en tendens  i (tvåkönande) parförhållanden att båda i relationen tycker att kvinnan är för dominerande. Tidigare var kvinnan den dominerande i hemmet,  medan mannen hade sin identitet i ”det offentliga”. Numera har kvinnan en lika självklar och stor plats som mannen i ”det offentliga”. Men mannen har inte tagit motsvarande steg framåt i privatlivet.  Därför vill kvinnan att mannen ska styra och ta fler initiativ även när man kommer hem efter jobbet.  

Ingen önskan att gå tillbaka till gamla 50-talsroller alltså, utan en tanke om att utvecklingen mot jämställdhet bör gå hand i hand mellan arbete och privatliv. Det låter intressant och ganska självklart. Men det väcker en tanke om att man kanske även borde studera lite extra om kvinnor och män verkligen har samma förutsättningar i arbetslivet. Tre fjärdedelar av kvinnorna och varannan man anser att män ges större möjligheter och avancemang på arbetsmarknaden. Det visar en undersökning som Sveriges Ingenjörer har genomfört. Den presenteras inom kort.

Helene Sjöman
Relaterade inlägg
Kommentarer ( 7 )
  1. Palle
    2009-12-10 at 20:37

    Vad, exakt, innebär att ”mannen inte tagit motsvarande steg framåt i privatlivet”?

    Det låter minst sagt kryptiskt. Vissa frågor ställs även om det statistiska underlaget i studien. Danmark är väl mansgrisigast i Norden, om man får tro den populära magkänslan. Förklaras detta i studien, månne?

  2. Helene Sjöman
    2009-12-11 at 09:11

    Hej Palle,

    Jag är också lite nyfiken på vad som mer exakt menas med påståendet om att ”männen inte har tagit motsvarande steg framåt i privatlivet”. Tyvärr har jag inte haft tillfälle att ta del av hela studien, utan endast av artikeln i SvD som till viss del refererade studien. Jag vet i alla fall, genom (totalt ovetenskapliga) undersökningar bland arbetskamrater och övriga vänner, att känslan/åsikten delas av många kvinnor. Även kvinnor som anser sig leva i ”på pappret helt jämställda förhållanden”, där det är självklart att dela på praktiska ”bestyr”, både kring eventuella barn och övrigt hemarbete, berättar att ändå vilar på något sätt det ”administrativa ansvaret för familjelivet” helt på dem själva. Det kan handla om att komma ihåg svärmors födelsedag, bjuda in kompisarna på glögg eller att uppmärksamma att barnen behöver nya gummistövlar. (Sedan kan det vara lika vanligt att pappan som att mamman faktiskt fixar presenten till svärmor eller köper gummistövlarna, när frågan väl ”är väckt”.) Kanske är det just detta som åsyftas i studien?

  3. Palle
    2009-12-13 at 01:44

    Tack för svar!

    Problemet just där ligger i värderingen av hushållssysslorna. Det är bara när komma ihåg svärmor (vem vill göra det egentligen?) blir ett problem som det uppmärksammas, och vips så har det blivit politik av hela samlivet. Fel. Anser jag. Vi är olika och vi ska få vara olika. Vem som kommer ihåg tanten som anser att hennes dotter gifte sig med en slashas borde i samhällsekonomisk synvinkel vara ointressant för annat än standup-komedi. Riktigt hur det resonemanget påverkar något i arbetslivet är oklart. Min poäng är väl att ges samma möjligheter på arbetsplatsen är självklart och borde vara det men i privatlivet är det faktiskt skit samma. Om man bråkar om svärmor eller minns inte vem som ska plocka upp biobiljetterna så har man ett kommunikationsproblem, alternativt inte förstått varandras inställning. Har inget med jämställdhet att göra. Vissa saker avskyr jag bara göra och kommer i princip aktivt motarbeta att bli ”bättre” på. Varför skulle jag plötsligt bli någon annan? Men det är annorlunda regler på en arbetsplats och där gäller ju självklart dela lika.

  4. Helene Sjöman
    2009-12-14 at 12:49

    Hej igen!

    Egentligen verkar vi ha ganska lika åsikter. Jag tycker inte heller att olikheter mellan könen ska få bli till jämställdhhetsfrågor. Min koppling mellan privatliv och arbetsliv i det ursprunliga blogginlägget var snarast en ”öppen fråga”. Den kommande rapport (jag nämnde i samma inlägg) visar att 27 % av männen och 57 % av kvinnorna anser att män tas på större allvar och bemöts med större respekt, i arbetssituationer av typen ”runt mötesbordet”. DET är anmärkningsvärt. Och man kan fundera över om det möjligen är föreställningar om kvinnors och mäns ”sätt att vara” som orsakar problemet? Eller om det finns andra förklaringar? Och vad man ska göra åt saken?

  5. Palle
    2009-12-14 at 16:26

    Javisst, vi är nog ganska lika åsiktsmässigt, men det jag triggade på i inlägget var den lite annorlunda serveringen av en annars genomdiskuterad politisk het potatis. Kopplingen är intressant just för att den verkar vara lite ”off”.

    57% av kvinnorna ”anser” att män tas på större allvar. Det är en ganska luddig formulering. Bör den ens tas på allvar? Är en sådan undersökning ens relevant ur en akademisk synpunkt eller är det ”tycker du så så är det så” som gäller? Handling framför åsikt. Många frågor. Jag anar den i grunden positiva olikheten mellan könen där någonstans som faktor. Osäkerhet på varandras roller kanske?

    Precis som du skriver, föreställningar kring ”sätt att vara” – jag lutar åt att tro på det också. Men måste man göra något åt saken? Är vi inte inne på en ”slippery slope” när vi börjar tala om för människor vad de ska tro om varandra? Det har i alla fall historiskt alltid slutat i revolt och allmän katastrof.

    Här kanske vår likhet avtar: Min motfråga är i så fall: Varför skulle vi göra något åt våra föreställningar?

  6. Helene Sjöman
    2009-12-15 at 12:50

    Jag vet inte om det är våra föreställningar – eller annat – man bör komma åt, men ”något bör väl i alla fall göras åt någonting”, när en så stor andel kvinnor (och även nästan tre av tio män) anser att män tas på större allvar och bemöts med större respekt än kvinnor, i arbetslivet. I sammanhanget kan nämnas att det är två procent av männen – och inga kvinnor alls – som anser att kvinnor bemöts med större respekt än män.

  7. Palle
    2009-12-16 at 11:59

    ”Anser”, ”tycker”, ”känner”, är ingen grund för att ändra någonting överhuvudtaget. Vårt samhälle genomsyras av godtycklig brist på insikt och förändringar förpackas i åsikter och inte logik, förnuft, reson. Men den diskussionen är semantisk och har egentligen inte att göra med det ämne du skrev om, så jag lämnar den därhän.

    Tanken var att höja ett varningens finger mot att peta i system baserat på någons åsikt. Hur ska vi ens veta om det är sant.

    Tack för ordet.

Lämna ett svar