Fortfarande bara 25 % kvinnliga professorer (!)

Det var vad Helene Hellmark Knutsson, vår minister för forskning och högre utbildning, berättade när hon presenterade den nya forskningspropositionen på en presskonferens i veckan. Det låter inget vidare. Upprörande, till och med. Men vår minister har naturligtvis ett kraftfullt politiskt motdrag, nämligen att till 2030 öka andelen kvinnor bland nya professorer till 50 procent.

Från olika håll har dock hörts att denna ambition är alldeles för låg. Det borde kunna ske direkt, menar man, med argument av typen ”hur svårt kan det vara?”. Jag förstår synpunkten, men hur lätt är det egentligen? Och förresten: Hur hänger de här två siffrorna ihop?

Låt oss först gå tillbaka till vad ministern sa på presskonferensen om andelen befintliga professorer:

”Fortfarande så är idag bara 25 procent av alla professorer kvinnor, trots att de är i majoritet i utbildningen sedan lång tid och att de är nästan hälften av de som disputerar.”

Får ni också intrycket att ”fortfarande” betyder att utvecklingen står stilla? Då kan jag berätta att från 2001 till 2015 ökade faktiskt andelen från 14 till 26 procent. Orsakerna till det är flera, men det går inte att bortse ifrån att det är en mycket utdragen process att bli professor. Först ska studenten antas till högskolan, därefter ta examen, fortsätta till forskarutbildning, disputera, meritera sig vidare i akademin och slutligen bli professor.

Det blir en rätt kraftig eftersläpning. Att det idag är ungefär lika många kvinnor som män som disputerar har alltså litet att göra med hur många som – i dag – blir professorer.

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) tog upp detta och mycket mer i sin nyligen publicerade rapport Kvinnor och män i högskolan (den kan jag rekommendera för den som vill förstå ministern och i vart fall delar av det här inlägget).

Ministern igen, som de säger på radion:

”Tyvärr har de senaste åren ökningen av kvinnliga professorer saktat av, och vi ser nu att det här måste ta fart igen.”

Observera att det inte handlar om att andelen kvinnor inte längre ökar, utan att ökningstakten har minskat. I propositionen (s. 75) uttrycks det som att ”ökningstakten har minskat de tre senaste åren jämfört med föregående treårsperiod.” Det är alldeles riktigt. Från 2012 till 2015 ökade den totala andelen kvinnliga professorer med 9 procent, medan den treårsperioden dessförinnan ökade med 20 procent.

Men om vi antar att 20 procent vore rimligare, skulle 50 procent av professorerna vara kvinnor redan 2026 (se diagrammet ovan). I den samlade kåren, alltså. Jag är osäker på om det ens är möjligt, även om vi skulle låta andelen nya professorer till långt mer än 50 procent utgöras av kvinnor.

Om ökningstakten stannar vid de 9 procent på tre år som gällde för 2012-2015 dröjer det istället till 2038 innan professorerna i sin helhet är jämnt fördelade.

Ett tredje alternativ, som inte heller det fanns med på regeringens ritbord, vore att räkna med den genomsnittliga ökningstakten från 2001 till 2015 (där låg för övrigt också ökningen det sista året även i den senaste treårsperioden). I så fall når vi 50 procent kvinnliga professorer till 2030, samma år som det mål regeringen satt för andelen nya kvinnliga professorer.

Som antytts ovan är mina beräkningar, om än ungefärliga, tämligen befängda. Men precis så befängt är det att klaga över den minskande ökningstakten.

< Stay tuned – det kommer mer >

Vi kan också se att andelen kvinnor som disputerat successivt har ökat – från 39 procent vid millennieskiftet, till 47 procent 2015. När hänsyn tas till meriteringstiden (UKÄ stämmer av 12 år efter disputation) betyder detta samtidigt att andelen nya kvinnliga professorer successivt kommer att öka, allt annat lika.

UKÄ kan berätta (s. 94), när nu regeringen inte gör det, att åren 2012 till 2015 var 35 procent av de nyanställda professorerna kvinnor. Om vi är missnöjda med det, kan vi luta oss tillbaka och förhållandevis lugnt prognosticera att de under perioden 2017-2019 kommer att utgöra 39 procent. Hur då? Jo, det följer automatiskt, givet att de disputerade kvinnor som då utgör rekryteringsbas blir professor i samma utsträckning som tidigare.

Nu råkar det vara så att regeringen i propositionen aviserar att de kommer att sätta ett ”ambitiöst mål” för andelen nya kvinnliga professorer 2017-2019. Ska vi gissa på 39 procent, någon?

Den utveckling jag skrivit fram ser dock ut att stanna upp 2021 vid en andel på 44 procent för att sedan åter minska något. Orsaken är helt enkelt den att de disputerade under en kort period var ungefär lika många av vardera könet. Faktum är att kvinnorna toppade på 51 procent av de disputerade 2009.

Så varför kan vi då inte räkna med att de nya professorerna ur den gruppen blir 50/50? Jo, eftersom det här finns en tydlig skillnad mellan könen, även den eminent redovisad av UKÄ. Andelen disputerade 1995-2002 som inom tolv år har blivit professor  (perspektivet igen) har i snitt legat på c:a 8 procent för män, och strax under 6 procent för kvinnor. Ett par år har skillnaden legat på bara en procentenhet, som för de senast disputerade (2002), men annars har det varit just ett par procentenheter dem emellan.

Såvitt jag kan se är det alltså detta hål som skulle behöva täppas till. Det är däremot högst tveksamt om det helt kan – eller ens bör – täppas till allra sist i den långa vägen fram till professor. För bakom den här skillnaden ligger en hel mängd knepiga faktorer (t ex könsfördelningen mellan olika ämnesområden). Om dessa står en hel del i UKÄ:s rapport men – faktiskt – även i propositionen.

Jag håller inte för uteslutet att de åtgärder regeringen avser vidta kommer att ha effekt – de resonemang de för är inte alltid lika märkliga – men de har i så fall ett lustigt sätt att motivera dem.

Om ni har läst ända hit så börjar ni kanske sympatisera med Hellmark Knutssons val av jämförelse, ”25 procent är dåligt – 50 procent är bra”, eftersom det är så himla krångligt att tala om hur det förhåller sig i själva verket. Problemet är bara att det är fel, att det leder tankarna fel, och att det för in debatten på fel saker. Dessutom gör det många upprörda på felaktiga grunder.

Det gör mig upprörd.

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Kommentar ( 1 )
  1. Bo
    2016-12-06 at 10:21

    Bra utredning om hur det verkligen förhåller sig med siffrorna. Dåligt underbyggda krav på kvotering går kanske hem i media men gynnar inte saken.

Lämna ett svar