Ingenjörsutbildningar är inga arbetsmarknadsutbildningar

För ”att motverka att den höga arbetslösheten biter sig fast” aviserar regeringen i vårbudgeten bland annat en satsning på 1400 ytterligare platser på ingenjörs- och sjuksköterskeutbildningarna 2013 och 2014. Det kan bli en rejäl ökning från i höstas, då 400 platser utlovades med hälften vardera på civil- och högskoleingenjörsutbildningarna (1).

Det kan verka logiskt att utbilda fler ingenjörer, eftersom efterfrågan är och har varit god, men man glömmer några saker.

”Bristen på t.ex. läkare och civilingenjörer har funnits en längre tid”, skriver regeringen, men det är i första hand efterfrågan på yrkesverksamma som tidvis har varit mycket hög. För nyexaminerade har den varit förhållandevis måttlig – ungefär motsvarande genomsnittet för samtliga utbildningar i SCBs Arbetskraftsbarometer. Det vore direkt olyckligt att låta antalet nyutbildade ingenjörer styras av tillfälliga toppar i efterfrågan på yrkeserfarna.

Ingenjörer har en hög grad av anställningsbarhet – någon skulle kanske kalla det födgeni – men det finns skäl att undvika en syn på arbetsmarknaden av karaktären ”rår du den så rår du den”. Ingenjörsutbildade har höga förväntningar på arbetets innehåll och nivå, och att läsa till ingenjör handlar inte enkom om att hitta något arbete. Långt ifrån alla ingenjörer arbetar idag som ingenjörer – på rätt nivå eller över huvud taget – och det är inte alltid av eget val.

Med en ogenomtänkt expansion blir studenternas förväntningar allt svårare att uppfylla. Detta riskerar att leda till att ingenjörens varumärke förlorar sin tidigare glans och att de sökande börjar drar åt sig öronen. Regeringen må vara ute efter annat än ”glans”, men vi vet av erfarenhet att det definitivt inte är studenternas inställning. Utökningen kan därför göra mer skada än nytta i det längre perspektivet. Sverige behöver ingenjörer som vill vara ingenjörer – och som ges möjlighet att vara ingenjörer.

En ökning av antalet platser bör under alla omständigheter aldrig ske så länge det inte svarar mot ett ökat intresse. Idag ser vi att examinationen sjunker på civilingenjörsutbildningarna, och den är fortsatt låg på högskoleingenjörsutbildningarna. Att bara ta in fler av de som söker leder till ett fallande söktryck (som nu äntligen börjat stiga något på civilingenjörsutbildningarna) och ett ständigt svagare urval. Om studenterna inte har förutsättningar att fullfölja utbildningen, blir de naturligtvis aldrig ingenjörer, men värre är att vi gör både dem och näringslivet en björntjänst genom att locka in dem på ingenjörsspåret bara för att ”få ett jobb”.

Ingenjörsstudierna är krävande och ska så vara, och om inte utbildningarnas kvalitet upprätthålls slår vi in på en farlig väg. Svensk industri måste kunna konkurra med de bästa ingenjörerna i Tyskland, Kina, USA och Korea. Det gör vi inte genom att blåsa upp utbildningarna på felaktiga premisser.

Högskolans ingenjörsutbildningar är helt enkelt inte arbetsmarknadsutbildningar i den mening regeringen tycks föreställa sig.

(1) Rättelse 2013-05-06

Olle Dahlberg

"Vill helst se utsikten lite längre upp. Men boken är inte fel."

Relaterade inlägg
Leave a reply